Hemfärd med förhinder

Torsdagen spenderar jag på hotellet tillsammans med mina ”partners in crime” De åker hem en efter en och mitt flyg går först halv elva på kvällen.

Nu är det som om kroppen förstått att den inte behöver anstränga sig mera, för nu kommer varenda krämpa! Börjar bli lite förkyld, tror jag. Nosen är som sagt sönderbränd och några hiskeliga munsårsblåsor börjar sprida sig över hakan. Blåsorna på tårna gör också att jag vaggar fram som en pingvin. Som om inte allt detta var nog så ser jag när jag sitter på flygplatsen att mitt vänstra ben svullnat upp. Det känns ju inte så bra när man har tio timmars flygning framför sig. Hade det varit båda benen hade jag inte tänkt mycket på det, men det verkar skumt att det bara är det ena.

Detta leder till att kabinpersonalen slänger av mig i Dar es Salaam där vi mellanlandar. Jag får inte lov att flyga förrän jag varit och undersökt benet och har papper på att det är ok.
Nice! Ambulans genom Dar mitt i natten... Tanzanianskt sjukhus - jippie!
Jag får träffa en akutläkare och får en remiss till ultraljud dagen efter.

På plussidan kan nämnas att KLM’s personal på plats är helt fantastiska. De kommer och hämtar mig på sjukhuset på natten och kör mig till en tjusigt hotell, ordnar en taxichaufför som kör mig till och från sjukhuset dagen efter, och till flygplatsen på kvällen. KLM står för alla kostnader vad gäller hotell, mat och transport, utan att jag ens behöver skriva på ett papper. Me like!

Dessutom blir det tillfälle att krama Fredrik litegrann. Han är ju i Dar med sina elever och kommer förbi på väg till safari.

Mitt ben är i alla fall ok. Svullnaden kan ha berott på något insektsbett - eller det faktum att jag just varit upp på ett högt berg... och på kvällen, 24 timmar senare än planerat, kan jag gå ombord och flyga hem.

Dag 7 Horombo Huts - Marangu Gate 1800m

Sista frukosten i tält.

Idag går vi resten av vägen ut ur nationalparken. Åtta timmars vandring, igen går det mest nedför. Mina fötter och ben känns ok. Tror att tigerbalsamen hjälpte. Tempot är nu betydligt högre. Vi möter återigen grupper på väg upp och önskar dem lycka till. Två tyska tjejer frågar om vi lyckades nå toppen och det känns skönt att kunna svara; ”ja, det gjorde jag - it was awesome!” Jag skulle tro att min sönderbrända näsa också skvallrar om några timmar i den starka solen på hög höjd...

När vi stannar efter fem timmar och äter lunch har aptiten återvänt och vi gör tabberas på faten. Det är kyckliggryta med kokosmjölk och vi dricker fyradollarscoca-cola till.
Efter lunch delar vi upp oss i två grupper. Martin har dragit sönder en lårmuskel och måste gå långsamt. Judy och Sue är inte heller så snabba. Jag och Alan tar täten tillsammans med Edwin och vi når Marangu Gate vid femtiden. De två sista dagarna känns i benen och det är skönt sätta sig och lägga upp fötterna.

Väl tillbaks på hotellet får vi våra certifikat, (givetvis står det fel datum på dem) delar ut tipsen och säger hejdå till guiderna och bärarna. Nu väntar dusch, middag och en STOR ÖL!

Dag 6 Uhuru Peak - Kibo Huts - Horombo Huts 3700m

Det är ju som bekant så att när man nått toppen av ett berg så är man bara halvvägs.
Som den nybörjare jag är har jag inte gjort alls lika mycket research om vägen ned som om den upp. Och det är jobbigt! Knäna tar hur mycket stryk som helst och efter redan en timma bränner det intensivt under trampdynorna. Tårna protesterar genom att bilda blåsor och rullgruset gör att jag ramlar och sätter mig på gumpen så många gånger att jag knappt ens reagerar till slut. Fyra timmar tar det oss ned till Kibo Huts. Då har vi gått i tretton timmar!
Vi vilar någon halvtimma, käkar lite soppa, och sedan är det bara att gå vidare. Tre timmar ned till nästa läger, Horombo Huts. Det är ingen promenad jag ser fram emot, men det är bara att bita ihop. Jag har läst att man blir piggare ju längre ned man kommer eftersom syrenivån ökar, men det är inget jag märker av.

Vi går en annan rutt ned - Marangu route - den som är den lättaste och snabbaste vägen upp. Vi möter också stora turistgrupper och mängder av bärare. Jag är glad att vi valde att gå upp via Rongai route, som är betydligt mindre trafikerad. Vi hade i princip berget för oss själva ju. En av fördelarna med Marangu är att de faktiskt säljer cola i lägren. Leden kallas ju också för ”The coca cola route”. Det är det som får mig att ignorera mina värkande höfter, knän och fötter och älga på de tre timmarna ned till Horombo.
Colan kostar fyra dollar, men fasen vad god den är!
Vid middagen strålar vi samman med Sue och Alan igen, som gått ned tidigare under dagen. Jag smörjer in mina fötter med tigerbalsam och somnar innan jag ens hunnit packa in mig ordentligt i sovsäcken.

Toppbestigningen

Efter en kopp te och några kex är vi så redo att påbörja den sista biten mot toppen. Vi ska ta oss från 4700m upp till 5895m, en stigning på nästan 1200m. Syrenivån är ungefär hälften jämfört med havsnivå så det är långsamt tempo som gäller. Man blir andfådd bara av att prata.
Jag tar fram och använder skidstavarna för första gången under vandringen. Jag tror de hjälper en del, avlastar lite från benen. Vi går i en lång rad och det enda jag ser i ljuscirkeln från min pannlampa är fötterna på personen framför. Jag bär min platypus innanför jackan så att inte vattnet ska frysa. Det är mitt enda irritationsmoment då den kasar ned och hänger i vägen när jag behöver ta större kliv uppåt.
Efter bara en halvtimma spyr Judy. Vi tror att det är kört och hon måste vända, men hon repar sig så antagligen berodde det inte på höjden.
Efter ytterligare ett par timmar är det Alans tur. Han börjar må illa och måste sätta sig. Varje gång vi stoppar är det visserligen skönt att vila en stund, men det blir fort kallt när man inte rör på sig, så det är bättre att bara fortsätta att gå.
Alan hänger med ett tag till, men när även hans mamma blir dålig bestämmer de två sig för att vända. Då är vi strax under 5000m.
Så var vi bara tre...

De följande timmarna tar vi oss steg för steg uppåt. Ena foten framför den andra. Sicksack. Brant. Jag mår finfint och kan faktiskt till och med njuta i perioder. Det är tufft, men jag hade väntade mig värre. Framför allt hade jag väntat mig att må dåligt på grund av höjden. Jag hade bestämt att det var ok att spy fem gånger, kanske sju, men om det blivit mer än så skulle jag nog vända. Men min kropp är med på banan till 100%. Har inte ens huvudvärk. Däremot får jag inte i mig någon mat. Så under hela toppbestigningen äter jag bara en halv energibar och några kex.
Sista biten upp till kraterkanten består av stora stenblock.
Solen går upp någon halvtimma innan vi når Gillman’s point på 5681m.

Judy är rejält trött och bestämmer sig för att inte fortsätta till toppen.
Så var vi bara två...

Leden mot Uhuru peak går längs med kraterkanten och den första delen har en del branta passager. Det är mycket snö och delar av leden går igenom meterhöga snödrivor. Det är svårt att uppskatta hur kallt det är. När solen kommit upp blir det lite varmare, men det blåser rejält och då det är så svinkallt bryr jag mig inte om att ta upp min solskyddskräm. Dumt! Mycket dumt!

Sista biten mot toppen är vi rejält trötta. Men då, när vi tar den sista rasten, halar Edwin upp en flaska coca cola! Helt seriöst - den där colan gör hela skillnaden och vi nästan skuttar upp den sista biten. Efter nio timmar når vi Afrikas högsta punkt, världens högsta fristående berg - Uhuru Peak, Kilimanjaro. 5895m

Dag 5 Mawenzi Tarn Hut - Kibo Huts 4700m

Tidig start idag. Idag ska vi korsa ”sadeln”, sträckan mellan de båda topparna Mawenzi och Kibo. Ser fram emot dagen. Sadeln består av s k alpin öken och folk brukar likna det vid ett månlandskap.

Hela dagen har vi Kibo rakt framför oss och vi kan se Kibo Huts, lägret, hela tiden. Vi kan också se leden uppför toppen som vi ska gå inatt. Det känns väldigt nära, men det är bedrägligt. Det tar oss ganska lång tid att ta oss över sadeln och vi är rejält trötta när vi kommer fram.

Jag tvingar i mig lite lunch när vi kommer fram. Huvudvärken är lite bättre och istället för att lufsa runt lägger jag mig och vilar på eftermiddagen. Det lär ju inte bli någon sömn inatt, så det gäller att förebygga lite:)

Under middagen blir vi briefade om nattens toppbestigning. Vi är alla lite nervösa. Martin mår jättedåligt och även Judy och Alan är lite risiga. Jag mår förhållandevis bra. Det är som om min kropp nu fattat vad vi håller på med och bestämt sig för att gilla läget. Kunde ju inte kommit lägligare - det är ju nu det gäller!

Efter middagen går vi och lägger oss. Vi ska bli väckta strax innan elva. Frågan är om det blir någon ro till att sova.
Jag kryper ned i sovsäcken med alla kläder på som jag ska ha på mig under bestigningen.
Det är svårt att få igen dragkedjan. För alla er som inte upplevt det kan jag meddela att det inte är något vidare bekvämt att ligga i sovsäck med dunjacka på.
Jag tror inte jag kommer att kunna somna, men det måste jag ha gjort, för det känns som ingen tid alls gått när Ima ropar på oss utanför tältet.

Dag 4 Kikelelwa Camp - Mawenzi Tarn Hut 4300m

Idag går det brant uppför igen. Vi går dock så oerhört långsamt så det blir inte jobbigt. Landskapet blir mer stenigt och växtligheten består nu av bara låga buskar och mossor. Sista biten innan lägret sveps vi in i molnen, vilket är både häftigt och lite läskigt. Det är nu rejält kallt och jag har har behövt använda min goa jacka för första gången.

Efter lunch kommer den numera bekanta huvudvärken igen. Den sitter som ett bälte över pannan och kan väl närmast liknas vid en rejäl baksmälla. Det som hjälper är att röra på sig så jag tar min kamera igen och går så högt upp jag vågar på egen hand mot Mawenzi. Lufsar runt där upp en stund innan jag går ner igen och hoppas att det kan hjälpa åtminstone lite. Edwin säger att det är normalt med huvudvärk och att jag kommer att må fint när vi kommer till nästa läger.

Idag går vi och lägger oss löjligt tidigt. Det är svinkallt och vi är alla lite risiga. Alan har också huvudvärk. Judys mage krånglar och Martin mår allmänt illa. Det är bara Sue som mår fint. Vi begrundar ett tag det faktum att vi kunde befunnit oss på en strand i Thailand, men bestämmer enhälligt att trots våra krämpor, trots kylan, trots de oglamorösa toaletterna och trots att vi inte sett en dusch på fem dagar befinner vi oss precis där vi vill vara.

Dag 3 Second Cave - Kikelelwa Camp 3700m

Dag 3 Second Cave - Kikelelwa Camp 3700m

Varje morgon väcks vi av Ima som kommer med te och kaffe. Jag brukar försöka hitta en solfläck där jag likt en ödla står och värmer upp mig, dricker mitt te och tittar på Kibo. Den här morgonen är toppen fantastiskt vacker. Den ser inbjudande ut, rentav snäll. Jag tittar på den länge och försöker pränta in bilden i huvudet för att kunna ta fram den under toppbestigningen. För första gången sedan vi startade får jag en känsla av att det kommer att gå vägen. Den känslan måste jag behålla, tänker jag, och så kommer Ima med ljummet vatten så jag kan tvätta det sista av sömnen ur ögonen.

Till frukost får vi något slags gröt/välling, som jag i början var mycket skeptisk till. Efter ett par dagar på berget är man dock inte lika kräsen och nu börjar jag tycka att den är helt ok. Efter gröten får vi bröd, ägg och korv. Aptiten är inte på topp, tydligen en effekt av höjden, men jag försöker äta så mycket jag kan eftersom det är bra för acklimatiseringen.

Dagens hike är ganska kort och behaglig. Det går lite uppför, lite nedför och lite platt. Vi stiger endast 300 meter idag och huvudvärken är inte lika påtaglig som igår. Sue, Judy och Martin äter Diamox, medicinen som ska lindra symptomen som höjdsjuka ger. Alan och jag kallar tabletterna för ”cheating pills” och har bestämt att om man når toppen och äter dem så har man nog inte klarat det på riktigt:)

Då vi går upp på norra sidan av Kilimanjaro har vi hela tiden en fantastisk utsikt över Kenya och Amboseli nationalpark. Ibland ger sig djur från Amboseli upp på berget och igår hade tydligen någon hört lejon. Det låter lite otroligt så jag tar det med en nypa salt. Tror att det är något som guiderna kör med för att göra det hela lite mera spännande.

Det går åt rätt mycket vatten under vandringarna. Att dricka mycket är också ett sätt att underlätta acklimatiseringen. Våra bärare tar vattnet ur bäckar och vattendrag och kokar det till oss. De andra använder vattenreningstabletter, men jag litar på att det ska räcka med kokningen. Med facit i hand kan konstateras att två av de andra fick knapra immodium, medan jag mådde finfint i magen hela tiden:)

Under dagens vandring lärde jag mig att alltid titta på platypus-munstycket innan jag dricker. Det satt någon ilsken insekt på det idag som jag fick in i munnen. Aset högg mig i tungan innan jag hann spotta ut det. Gjorde attans ont, men som tur var var det inget som svullnade upp:P

Landskapet har förändrats igen och de lustiga träden som ser ut som ananas har dykt upp. Senicia heter de. En annan vanligt förekommande växt är Lobelia. Huvudvärken försvinner när jag rör på mig så på eftermiddagen tog jag min kamera och lufsade runt i lägret. Såg lite skojiga sorkar, men de var för snabba för att fota.

I dagens läger är det uppförsbacke till toan. Höjden märks nu rejält för man blir andfådd av minsta lilla ansträngning. Så backen till toan gör att man får stanna och hämta andan innan man går in. Känner mig som 80 år. Blir till och med andfådd av att vända mig om i sovsäcken på natten. När man sover andas man inte heller lika djupt och det händer att jag vaknar och måste ta några djupa andetag. Det är rätt spännande att iaktta hur kroppen reagerar och agerar under de här förhållandena.

Dag 2 Simba Camp - Second Cave 3400m

Natten har varit lite besvärlig. Dels för att mitt tält står i en nedförsbacke - ok, vi är på ett berg så det är väl bara att vänja sig... - dels för att det är ett halvtimmesprojekt att gå på toa på natten. Självklart drog jag i mig två koppar te och ett glas resorb innan jag gick och lade mig så inte bara en, utan två gånger var jag tvungen att famla rätt på pannlampan, ta mig ur sovsäcken, ta på kängorna, forcera de tre dragkedjorna för att komma ut ur tältet och sedan lufsa iväg i mörker och kyla till det föga glamorösa utedasset av modell ”long drop”. Som belöning dock så får man en fantastisk stjärnhimmel!

Morgonen möter oss med en fantastisk utsikt över Kibo. Kilimanjaro har flera toppar. Kibo är den högsta och den vi ska ta oss upp på om några dagar. Mawenzi ligger lite längre österut och vi kommer att campa nedanför den natt fyra.

Dagens vandring är lite tuffare än igår. Det går brant uppför och det är varmt, varmt.
Vi tar det ganska långsamt och bärarna kommer ifatt oss. De praktiskt taget joggar uppför berget, bärandes 15 kg på huvudet.

Mina vandringskompanjoner är underhållande. Vi går igenom våra vedermödor med nattens toabesök. Det visar sig att Martin har med sig en plastflaska så att han ska slippa dessa nattliga utflykter. Ha ha ha! Vi lider alla med Alan som måste dela tält med honom. Jag konstaterar att det är skumt att jag inte vet Martins efternamn, men jag vet att han kissar i en flaska på nätterna. Man kommer nära varandra på konstiga sätt under ett sådant här äventyr. Innan veckan är slut är det inte mycket vi inte vet om varandras tarmfunktioner ska det visa sig.

Under dagen förändras landskapet. Träden försvinner till förmån för en mer buskig miljö. Vårt andra läger, Second Cave, ligger på 3400 meters höjd och även denna eftermiddag gör sig huvudvärken påmind så snart vi kommit fram.

Eftermiddagen och kvällen förflyter på samma sätt som igår. Vi äter middag, spelar lite spel och går och lägger oss vid niotiden.

Det är nu rejält kallt och jag beslutar mig för att använda båda sovsäckarna och pumpa upp mitt superduperunderlag ordentligt. Det, tillsammans med mitt underställ, ger mig en god natts sömn - utan vare sig nedförsbacke eller toabesök.

Dag 1 Rongai Gate - Simba Camp 2600m

Tillsammans med våra guider, Joseph och Edwin, och tio stycken ”porters” ger vi oss iväg till norra sidan av berget där vi ska börja vår vandring. Resan tar närmare fyra timmar och går genom små byar längs bergets sluttningar.
Vi äter lunch, skriver in oss i Kilimanjaro nationalpark och ser på när bärarna organiserar all packning. Sedan är vi igång!

Första dagens vandring varar i två-tre timmar och går stadigt uppför utan att vara direkt brant. Alan tar täten under första hälften och håller ett alldeles för högt tempo. Inte så att det är jobbigt, men med tanke på acklimatiseringen bör man gå mycket långsammare. Efter första rasten tar Edwin över och saktar ned tempot betydligt.

Landskapet består av skog, mestadels barrskog, och små åkrar där det odlas majs. Vi får följe med några barn som är på väg hem från skolan. De skuttar glatt runt medan vi tar ett steg i taget och faktiskt redan andas tyngre på grund av höjden.

Vi når vårt första läger vid halv fem-tiden. Simba camp, som ligger på 2600 meter.
När vi tvättat av oss lite får vi te, chokladkex och popcorn! Supergott!

Det mörknar snabbt och blir förvånansvärt kallt. Jag och någon till har lite huvudvärk och jag tänker att det inte bådar gott. Huvudvärk redan på 2600 meter! Det är ju massa metrar kvar...
Vi spelar ett spel som Sue har med sig - Take Two - men redan efter nå’n timma är det helt enkelt för kallt så vi kryper in i tält och sovsäck redan vid niotiden.