Snart klart!

Med alla skruvhål tätade med sikaflex, skruvar och pluggar i, 

var det så äntligen dags att lägga i ny fogmassa. 

Under tiden så har det även arbetats en del på hemmaplan. Alla beslag har tagits isär, rengjorts och putsats. T.o.m. skruvskallarna har fått sig en omgång i polermaskinen. Det är detaljerna som gör skillnaden!

 När fogmassan stelnat efter ett par dagar skar vi bort överflödet och snart, snart var det slipningsdags.

Gibson gillar riktigt mycket att vara på båten numera. Det kan förstås 

hänga ihop med att det ofta serveras något gott i skuggan på filten.

Slipningen påbörjad! Nu börjar det likna något!

Det går raskt framåt :)

Skönt när rivningen var klar. Det känns alltid bättre när man är i "uppbyggnadsfasen". Drygt 700 gamla plugg har slagits ut, lika många skruvar har skruvats ut, skruvhålen har försänkts och 740 egentillverkade pluggar ligger beredda att slås i.

Sikaflex, skruv, skruvdragare, lim och plugg - nu kör vi!

En del av de gamla brädorna var ju lite sunkiga. Det har runnit vatten under en del av fören och ned vid en ventil. Fredrik har gjort en ny fin mittfisk och några nya pinnar.  Med ordentlig tätning runt ventilen så hoppas vi att vi slipper några läckage just här framöver.

När man ser den nya teaken blir man sjukt sugen på att byta hela rasket...

Bara 739 kvar...

Det är roligare att vara på båten när det är fint väder, tycker både Gibson och matten...

Allt ska bort

Vi fortsätter att montera ned på däck. Förutom all nåt ska också alla beslag bort, knapar, mantågshållare och skotskenor. Dessa har nog aldrig varit loss och särskilt skotskenorna vållade oss en del klydd. Att man dessutom får ligga som en räka mellan däcket och presenningen, alternativ halvvägs in i hyllsystemet i salongen gjorde inte saken lättare.

Knapar på väg upp.

Gibson övervakar arbetet.

Varför inte renovera en båt till?

Vi har köpt ny båt. Ja alltså den är inte ny ny, men den är ny för oss. Vår vana trogen har vi köpt en något medfaren äldre skuta som vi har spanat på i hamnen. Den låg på land hela förra sommaren och efter lite research (läs hamnskvaller) fick vi en känsla av att ägarna kanske skulle kunna tänka sig att sälja. Fyra månader senare var affären i hamn (pun intended) och vi är nu stolta ägare till Lucinda, en Hallberg-Rassy 29:a av årgång 1988.

Hon ser kanske inte mycket ut för världen just nu, men oj, så fin hon ska bli. Det vi kommer att börja med är att åtgärda teakdäcket. Vi var länge i valet och kvalet om huruvida vi skulle ta bort teaken och lägga halkskyddsmatta istället, eller om vi skulle lägga nytt teak. Mattan är väl mest praktisk, men teakdäck är ju så snyggt, och så skönt att gå på. Verkligen inget lätt beslut. Ena dagen var vi helt inne på att lägga matta så att man sedan inte behöver tänka på det mera. Dagen efter var vi övertygade om att vi skulle lyckas få teakdäcket tätt och det är klart att båten ska ha ett teakdäck. Valet föll på en kompromiss. Det befintliga däcket visade sig vid närmare inspektion vara värt att renovera. Detta kommer vi kanske att få i ryggen någon regnig dag längre fram, men då tar vi det då. Så vi kommer att byta ut en del bitar, försänka skruvhålen, täta på nytt, sätta i ny plugg, ny nåt, slipa och olja.

 

Vi börjar med att riva den gamla nåten. Ett pilljobb som ger en liten föraning om vilket pyssel det här kommer att bli. Sjösättning 2016?

Hemfärd med förhinder

Torsdagen spenderar jag på hotellet tillsammans med mina ”partners in crime” De åker hem en efter en och mitt flyg går först halv elva på kvällen.

Nu är det som om kroppen förstått att den inte behöver anstränga sig mera, för nu kommer varenda krämpa! Börjar bli lite förkyld, tror jag. Nosen är som sagt sönderbränd och några hiskeliga munsårsblåsor börjar sprida sig över hakan. Blåsorna på tårna gör också att jag vaggar fram som en pingvin. Som om inte allt detta var nog så ser jag när jag sitter på flygplatsen att mitt vänstra ben svullnat upp. Det känns ju inte så bra när man har tio timmars flygning framför sig. Hade det varit båda benen hade jag inte tänkt mycket på det, men det verkar skumt att det bara är det ena.

Detta leder till att kabinpersonalen slänger av mig i Dar es Salaam där vi mellanlandar. Jag får inte lov att flyga förrän jag varit och undersökt benet och har papper på att det är ok.
Nice! Ambulans genom Dar mitt i natten... Tanzanianskt sjukhus - jippie!
Jag får träffa en akutläkare och får en remiss till ultraljud dagen efter.

På plussidan kan nämnas att KLM’s personal på plats är helt fantastiska. De kommer och hämtar mig på sjukhuset på natten och kör mig till en tjusigt hotell, ordnar en taxichaufför som kör mig till och från sjukhuset dagen efter, och till flygplatsen på kvällen. KLM står för alla kostnader vad gäller hotell, mat och transport, utan att jag ens behöver skriva på ett papper. Me like!

Dessutom blir det tillfälle att krama Fredrik litegrann. Han är ju i Dar med sina elever och kommer förbi på väg till safari.

Mitt ben är i alla fall ok. Svullnaden kan ha berott på något insektsbett - eller det faktum att jag just varit upp på ett högt berg... och på kvällen, 24 timmar senare än planerat, kan jag gå ombord och flyga hem.

Dag 7 Horombo Huts - Marangu Gate 1800m

Sista frukosten i tält.

Idag går vi resten av vägen ut ur nationalparken. Åtta timmars vandring, igen går det mest nedför. Mina fötter och ben känns ok. Tror att tigerbalsamen hjälpte. Tempot är nu betydligt högre. Vi möter återigen grupper på väg upp och önskar dem lycka till. Två tyska tjejer frågar om vi lyckades nå toppen och det känns skönt att kunna svara; ”ja, det gjorde jag - it was awesome!” Jag skulle tro att min sönderbrända näsa också skvallrar om några timmar i den starka solen på hög höjd...

När vi stannar efter fem timmar och äter lunch har aptiten återvänt och vi gör tabberas på faten. Det är kyckliggryta med kokosmjölk och vi dricker fyradollarscoca-cola till.
Efter lunch delar vi upp oss i två grupper. Martin har dragit sönder en lårmuskel och måste gå långsamt. Judy och Sue är inte heller så snabba. Jag och Alan tar täten tillsammans med Edwin och vi når Marangu Gate vid femtiden. De två sista dagarna känns i benen och det är skönt sätta sig och lägga upp fötterna.

Väl tillbaks på hotellet får vi våra certifikat, (givetvis står det fel datum på dem) delar ut tipsen och säger hejdå till guiderna och bärarna. Nu väntar dusch, middag och en STOR ÖL!

Dag 6 Uhuru Peak - Kibo Huts - Horombo Huts 3700m

Det är ju som bekant så att när man nått toppen av ett berg så är man bara halvvägs.
Som den nybörjare jag är har jag inte gjort alls lika mycket research om vägen ned som om den upp. Och det är jobbigt! Knäna tar hur mycket stryk som helst och efter redan en timma bränner det intensivt under trampdynorna. Tårna protesterar genom att bilda blåsor och rullgruset gör att jag ramlar och sätter mig på gumpen så många gånger att jag knappt ens reagerar till slut. Fyra timmar tar det oss ned till Kibo Huts. Då har vi gått i tretton timmar!
Vi vilar någon halvtimma, käkar lite soppa, och sedan är det bara att gå vidare. Tre timmar ned till nästa läger, Horombo Huts. Det är ingen promenad jag ser fram emot, men det är bara att bita ihop. Jag har läst att man blir piggare ju längre ned man kommer eftersom syrenivån ökar, men det är inget jag märker av.

Vi går en annan rutt ned - Marangu route - den som är den lättaste och snabbaste vägen upp. Vi möter också stora turistgrupper och mängder av bärare. Jag är glad att vi valde att gå upp via Rongai route, som är betydligt mindre trafikerad. Vi hade i princip berget för oss själva ju. En av fördelarna med Marangu är att de faktiskt säljer cola i lägren. Leden kallas ju också för ”The coca cola route”. Det är det som får mig att ignorera mina värkande höfter, knän och fötter och älga på de tre timmarna ned till Horombo.
Colan kostar fyra dollar, men fasen vad god den är!
Vid middagen strålar vi samman med Sue och Alan igen, som gått ned tidigare under dagen. Jag smörjer in mina fötter med tigerbalsam och somnar innan jag ens hunnit packa in mig ordentligt i sovsäcken.