Da'n före da'n

Packad och klar!
Tiden har fullständigt flugit förbi det sista och imorgon är det dags. Klockan fyra på morgonen kommer taxi och hämtar. Jag känner att jag borde haft ett halvår till på mig att förbereda mig. Borde tränat mera, borde läst på bättre, borde skaffat det och det, borde... ta det lite lugnt förmodligen:)
Jag har försökt hålla packningen till ett minimum, men ändå blev det mycket. Hm, det faktum att jag släpar med två sovsäckar kan ju ha en viss påverkan... men de är ändå rätt små. Förstår inte vad det är som tar sådan plats.

Mycket av det jag packat ned är nyinköpt. Ryggsäcken däremot har hängt med sedan det glada 80-talet. Den har varit fantastiskt pålitlig hittills och har bland annat tagit sig hem på egen hand från Köpenhamn till Varberg, flugit utan mig från Sidney till Brisbane och blivit övergiven på busstationen i Haifa. Så förhoppningsvis ska den klara en tur uppför berget också.

Packlista

Kläder:
Ett underställ i merinoull
Ett par löparbyxor
Ett par fleecebyxor
Ett par vindtäta trekkingbyxor
Ett par goretex skalbyxor
Två kortärmade träningströjor
Två långärmade träningströjor
En tunn löparjacka
En fleecejacka
En skaljacka med innerjacka av dun
En keps
En vindtät mössa
En balaclava
Ett par fingervantar i merinoull
Ett par ”skidvantar”
Två par löparsockar
Ett par trekkingsockar
Två par trekkingsockar i ull
Övriga underkläder
Ett par hikingkängor
Ett par löparskor

För dagen före och dagen efter:
En kjol
Två linnen
Badkläder
Flip flops:)

Prylar:
Två sovsäckar
Dunliggunderlag
Innerlakan
Kamera + en liten extrakamera just in case...
Pannlampa
Extra batterier
2-liters platypus
1-liters isolerad vattenflaska
Reseapoteket
Tandborste etc. (har dock inte sågat av skaftet den här gången=D)
Solkräm
Solglasögon
Schweizisk armékniv
Kortlek
Dagbok
En sydafrikansk deckare
Gatoradepulver (elektrolyter)
Power bars
En liten handduk
Två dry-sacks
Zip-lock plastpåsar
En rulle toapapper:)

Har jag glömt något?

Megashopping på Apoteket

Har storhandlat på apoteket. Är nu förberedd på det mesta - skavsår, huvudvärk, diarre, uttorkning, solbränna, muskelvärk, nästäppa, skrubbsår, skärsår, sticksår och malaria.
Malariatabletter känns lite överdrivet då det egentligen bara är två dagar jag är i malariaområde - myggorna har ju vett att hålla sig på lagom höjd - och jag nästan aldrig blir myggbiten. Men det hade ju varit retligt att åka på, så jag börjar knapra Lariam med start nästa vecka.

Det debatteras mycket kring Diamox på nätet. Diamox är en medicin som kan hjälpa kroppen att anpassa sig snabbare till hög höjd. Det är dock vanligt med rätt mycket biverkningar och biverkningarna är väldigt lika symptomen på höjdsjuka - huvudvärk, illamående, stickningar i händer och fötter bland annat. Så hur vet man om det är biverkningar eller the real thing? Många har med sig Diamox och tar dem först när de börjar känna av höjdsjukan. Fast om man läser ordentligt om det så ska det tas i förebyggande syfte om det ska fungera. Men då får man dras med biverkningarna och kanske missar att man verkligen har höjdsjuka. Så jag låter nog bli. Hoppas på att den extra dagen för acklimatisering ska räcka och att jag på något mirakulöst sätt ska tillhöra de som endast får lätta symptom - huvudvärk och illamående.
Så - nu ska jag sluta oroa mig för höjdsjuka. Långsamt tempo, mycket mat och dryck samt den extra dagen - mer än så kan jag inte göra. Och får jag ändå höjdsjuka så är det bara att vända och gå ner. Njuta av trekken kommer jag att göra i vilket fall!

Vi med gubbvad

De senaste månaderna har jag tränat som en gnu. Tidiga morgnar har jag hängt på låset på Friskis och nött på gymmets maskiner - och mig själv, visade det sig häromdagen. Sedan nyår har jag kört i stort sett varje dag. Varannan dag styrketräning och varannan löpning. Överdrivet - javisst, men jag tänker som så att det ska inte falla på att jag är otränad. Höjdsjuka kan jag inte göra så mycket åt, men de saker som jag kan påverka - träning och utrustning - ska jag i alla fall göra vad jag kan med.

Nåväl, häromdagen var det löpträning och då jag också just anmält mig till Malmömilen (18 juni) skulle jag prova att springa längre, snabbare och med längre steg. Man är ju idiot! Rätt vad det var så bara knöt sig vaden. Jag kunde inte springa ett steg till. Hade någon erbjudit mig en miljon, eller hotat att skjuta mig hade jag ändå inte kunnat ta ett enda steg till. Jag försökte se ut som om jag hela tiden planerat att stänga av löpbandet mitt i en tempoökning och gick, eller snarare skred, förbi de andra morgonlöparna till stretchrummet under det att jag gjorde mitt yttersta för att se oberörd ut. Jag tog mig hoppande ned för den tredelade trappan - 13+9+11 steg - från gymmet till receptionen och linkade hem med svansen mellan benen. Här har jag gått omkring och sagt till alla andra att man måste ta det lugnt när man börjar springa, leder och muskler vänjer sig inte lika fort som konditionen och bla bla bla så gör jag samma dumma misstag själv.

Väl hemkommen googlade jag runt en stund och kunde ganska snabbt konstatera att jag drabbats av ”Gubbvad”, en bristning i den inre vadmuskeln. Det föga smickrande namnet kommer av att det ju då mest är gubbar som drabbas. Ni vet, gänget i femtioårsåldern om sitter på en after work nå’n gång i mitten på mars och tycker det är en utmärkt idé att springa Göteborgsvarvet, börjar springa och går från noll till 190 på tre gånger och så går det som det går - gubbvad. Jaha, jag är alltså ”vi” med dom...

För att kurera detta ynkliga tillstånd rekommenderas excentriska tåhävningar, magnesiumtillskott och... stödstrumpa! Inte speciellt sexigt. Men so what! Jag har ett berg att bestiga så om det krävs stödstrumpa så är stödstrumpan min bästa vän.

Fantastiskt med internet, förresten. På tjugo minuter kunde jag inte bara ställa diagnos och lägga upp rehabiliteringen, utan även hitta en grupp på facebook, ”vi med gubbvad”, där jag naturligtvis gick med per omgående.

Vaden mår nu bättre. Ingen mer löpning innan berget dock. Har hittat vägen till crosstrainern istället. En lång promenad i eftermiddag gick också alldeles utmärkt. När jag sedan börjar springa igen ska jag ta det lugnt, lugnt, lugnt och låta femtioåringarna ha sina gubbvader i fred.