The North Face Store och Naturkompaniet är mina nya bästa vänner. Men det är en vänskap som kostar. Tusenlapparna bara flyger iväg. Jag går säkerligen till överdrift när det gäller utrustningen, men jag vill verkligen inte frysa när jag är på berget, i synnerhet inte om nätterna. Därför har jag idag investerat i värsta liggunderlaget - eller ja... det fanns tre ännu mer extrema - en Down Mat 7. Kommer med inbyggd pump och innehåller en massa gosigt dun. Kommer bli hur bra som helst. Det ska vara ok ända ned till -24 grader, så jag tror jag är safe på det området. Jag ska prova det sedan när jag gör "Det Stora Sovsäckstestet" på balkongen. Perfekt väder för att testa utrustningen i ju. Äntligen någon nytta med vinter:)
För övrigt har jag shoppat: jacka, nya kängor (de gamla var för små för rejäla sockar), underbart underställ i merinoull (nå't får på Nya Zeeland har fått släppa te' där), fleecebyxor, windstoppermössa, rejäla vantar och en balaclava som jag ser ut som en mupp i, men vad fasen - det är ingen fashion show jag ska på:)
torsdag 30 december 2010
tisdag 14 december 2010
Mad in Africa återuppstår!
Har skakat liv i den gamla bloggen. Dags för nästa afrikanska äventyr. Har ju inte varit i Afrika på snart tre år - det går inte an! För några dagar sedan kändes det att det var dags att sluta snacka. Enligt Martina Pedersens motto "Man ska inte tänka så mycket - det är bara att göra det" så var resan bokad några minuter senare. Kilimanjaro, Rongai Route med start 24 februari - äntligen!
Har sedan med stigande panik läst allt jag kan komma över om höjdsjuka och temperaturer på -25°.
-Martina, vi måste snacka om det där mottot...
Mellan mina morgnar på gymmet, mitt letande efter den ultimata sovsäcken och mina försök att övertyga mig själv om att jag absolut måste köpa en ny kamera, kommer jag att skriva litegrand här på bloggen.
Förhoppningsvis blir det även bilder från toppen till slut.
Har sedan med stigande panik läst allt jag kan komma över om höjdsjuka och temperaturer på -25°.
-Martina, vi måste snacka om det där mottot...
Mellan mina morgnar på gymmet, mitt letande efter den ultimata sovsäcken och mina försök att övertyga mig själv om att jag absolut måste köpa en ny kamera, kommer jag att skriva litegrand här på bloggen.
Förhoppningsvis blir det även bilder från toppen till slut.
Gamla bloggen - Mitt år i Tsitsikamma
Road Trip me' Kristel & Jenny
Golden Gate National Park Efter att ha tagit farväl av Rudolf for Kristel, Jen och jag vidare söderut. Första anhalten: Golden Gate National Park. Ben – “Hi, I’m Ben, from the states” är GVI Volontär där och vi sov i EE centret. Besteg “Brandwag” på kvällen och beundrade solnedgången.
Nästa dag gjorde vi en 4 timmars ridtur i bergen. Helt suveränt! Ruskigt brant, men hästarna var helt enormt säkra på foten. Det var nästan att jag hade tyckt det var läskigt att gå ner själv, men det var bara att låta hästen välja väg och sköta sig själv. 
Min häst hette Rex och tog oss ned alldeles galant. 
Camdeboo National Park Tillbaks i Eastern Cape stannade vi en natt i Nieu Bethestda, en liten håla mitt bland bergen i Karoo. Det går bara grusvägar dit. Bethesdas stora sevärdhet är “The Owlhouse”. Ett mycket skumt ställe. En kvinna, Margaret, lämnad av sin make, flyttar hem för att ta hand om sina föräldrar. När modern dör stänger hon in fadern i ett svartmålat rum utan fönster där han får sitta tills han dör ett år senare – muntert... Margaret sätter sedan igång med att förändra huset. Färgade glasfönster och krossat färgat glas på väggarna. Trädgården fyller hon med udda skulpturer, en hel del av ugglor. Sen kommer det upp dubbla staket med taggtråd och hon lämnar inte huset och trädgården förrän hon tar livet av sig 76 år gammal. Skumt ställe, som sagt. 
I närheten ligger Graaf-Reinet som är helt omgärdad av Camdeboo National Park, mest känd för Valley of Desolation. 
Jen tog bussen till Cape Town och Kristel och jag fortsatte till Addo Elephant National Park som ligger strax nor om Port Elizabeth. 
Mycket elefanter, som ju namnet säger, men framför allt är Addo hem åt den unika ‘flightless dung beatle”
Och hur kan man se att dessa är sydafrikanska dyngbaggar? Jo, hälften av dem jobbar och hälften tittar på... 46664 - It's in our hands
World Aids Day. 46664 är Nelson Mandelas fångnummer från Robben Island. Idag är det namnet på en organisation som jobbar för att sprida information om HIV och Aids.
Aidsdagen uppmärksammades med en megakonsert i Ellis Park i Joburg.Vi var där!!!
Av de sydafrikanska banden kan jag rekommendera Prime Circle, ett av SA’s mer kända band, Arno Carstens (Han sjunger i vanliga fall med Springbok Nude Girls och det låter för jäkligt, men solo är han riktigt bra) Freshlyground, ett bra band från Cape Town. Missade tyvärr Parlotones och Cassette för vi velade runt och letade efter T-shirts...
I övrigt spelade Annie Lennox, Peter Gabriel (gammal han blivit, men det var bra ös ändå) Corinne Bailey Ray (lite för laid-back för att vara i min smak) The Goo Goo Dolls, Razorlight och Live (ett av mina favoritband!!!) Helt klart suveränt!
Men det framträdande som stal showen och som drog ner applåder och jubel som aldrig ville tystna, stod ändå den här mannen för: Sydafrikas förre president, landsfader och levande legend: Madiba
Ett nytt Zimbabwe?
Jacob Zuma är nu ny ledare för ANC, så det kan vara läge att dra härifrån... Tyvärr kan det bara gå utför. Inte bara är Zuma under utredning för korruption, förra året var han anklagad för våldtäkt på dottern till en god vän. Kvinnan visade sig vara HIV positiv och på frågan om han inte var orolig för att ha blivit smittad svarade Zuma att: “Nej, det är ingen fara, jag duschade efteråt” I allra värsta fall blir denne man nästa år Sydafrikas president. Det är bara att beklaga...
Marakele & Mapungubwe
Två veckors ledighet. Började med en helg i Joburg och sen bar det av till Marakele National Park tillsammans med de andra GVI Volontärerna och Pete – our fearless leader – på den s k GVI mid-year trip. Att “mid-year” för länge sedan passerats var något vi passade på att nämna i förbifarten närhelst Pete var inom hörhåll...
Första eftermiddagen körde vi igång med en rejäl laddning Sangria, och sen gick det bara utför... Måndagen var vigd åt presentationer av respektive park och utvärdering av året. Det låter kanske som vi jobbade hårt och koncentrerat, men söndagens sangriaorgie lade det hela på en lagom oseriös nivå. Mina kollegor som var med på “konferensresan” på Mallis för några år sedan vet précis vad jag pratar om. “Jag är helt serös...” 
Sundowners with a view...
Efter Marakele for vi vidare till Mapungubwe National Park som ligger längst upp i norr på gränsen till Zim.
Kollektiv & organiskt odlat...
För några veckor sedan var vi och hälsade på Alex och Neil som bor på en kollektiv organisk farm i Klein Karoo. Farmen är helt organisk, de bor i hus byggda av jord/lera/halm och utan el. Nu skulle man ju kunna tro att de är riktiga “nissar”, men förutom att vara extremt trevliga är de nästan tråkigt normala. De är inte ens vegetarianer – vi grillade en ansenlig mängd springbock file på lördagskvällen. Vi lärde känna Alex när hon var här och höll kurser i permaculture – hur man planerar, anlägger och odlar sin trädgård helt giftfritt och miljövänligt.
Karoo räknas som halvöken och det är varmt varmt varmt på dagen, kallt kallt kallt på natten och torrt torrt torrt...
“Kloofing” – hike längs en ravin.
Cape Town
Var i Cape Town en sväng förra helgen. Träffade Michelle på freda’n och Graeme på lördan. Hyrde bil på lördag morgon och körde ner till Simon’s Town där Jenny bor. I centrala Cape Town fick jag ett tillfälligt återfall av högertrafik – i en rondell... Mindre bra. Köra i centrala Cape Town måndag morgon bakis är inte heller nåt jag vill rekommendera...Körde längs Atlantkusten söderut.
Utsikt över Simon’s Town. 
En gränd i Kalk Bay, ett mysigt litet fiskeläge strax norr om Simon’s Town.
Go Bokke! Go! Go! Go!
Missa inte VM-finalen i rugby på lördag 20:00! Sydafrika – England
Go Bokke! Go! Go! Go!
Bland Valar och Delfiner
Var ute på valskådning i helgen, med båt.Två Southern Right Whales.
Southern Right Whale, taget från stranden i Jeffrey’s Bay.
Common Dolphin
Natal Green Snake De här sötnosarna hänger (bokstavligt talat:-)) i buskarna utanför kontoret hela dagarna. Som mest har vi sett fem stycken samtidigt. Rena linslusarna. De senaste dagarna har de parat sig till höger och vänster – snacka om ormgrop...
- Och vad har du för hudfärg, lille vän?
Sedan 13 år tillbaka är Sydafrika en demokrati. Efter många långa år under apartheidsystemet berömmer man sig nu med att alla har lika rättigheter och man kallar sig “a rainbow nation” Elva officiella språk och en regering som består av såväl zulus som vita, indier och xhosas. Samtidigt är hudfärg mer betydelsefullt än någonsin tidigare. I vår besöksstatistik, som vi rapporterar varje månad, måste vi inte bara redogöra för hur många skolbarn som varit i parken och deras ålder, utan också – ja, ni gissade rätt – deras hudfärg. Det finns fyra kategorier: African, Coloured, Indian och White. När jag luskade lite i detta fenomen upptäckte jag att i en del parker så frågar man efter denna fördelning redan när gruppen bokar, medan man i andra parker nöjer sig med att ta sig en titt på besökarna och sedan fylla i hudfärgen själv. Vet inte vilket som är värst! Jag har valt att vara svenskt lagom och fördelar barnen jämt över – så en grupp på 36 barn är helt enkelt nio av varje i vår statistik. Jag kanske är helt fel ute, det kanske är viktigt med hudfärgen. När man frågar om varför vi måste fylla i uppgifterna om hudfärg mumlar de något om riktad marknadsföring, men jag undrar jag... I sådana fall borde vi dra igång en ruskig kampanj för att locka fler handikappade indier till parken – den posten vi ligger lägst på...En annan sak är det här med kvotering. Affirmative action, kvotering, är ju inget som är unikt för Sydafrika. Det har i omgångar använts lite överallt, hel- eller halvhjärtat. Även i Sverige är det ju populärt att skrika om kvotering av t.ex. kvinnor i vissa yrken. Hur som helst, här är kvotering blodigt allvar. Man kan till och med i vissa fall misstänka att man bara tittat på hudfärg och helt ignorerat utbildning, erfarenhet och referenser. Det går så långt att man till och med kvoterar in folk i landslagen. I cricketlandslaget t.ex. har man nu en viss procent svarta eller färgade spelare. Huruvida de är tillräckligt kvalificerade har jag personligen svårt att uttala mig om men folk som har koll på cricket säger att så inte är fallet, och att ett antal bättre spelare har fått stå tillbaka på grund av sin (vita) hudfärg. I fredags drog VM i rugby igång, i Frankrike. Landslagscoachen Jake White (Ja, han heter verkligen så...) valde att vara färgblind istället för politiskt korrekt och plockade helt enkelt de bästa spelarna. Och det blev ett farligt hallå! Han hade i stort sett bara vita spelare, åh fy så hemskt! Att de färgade spelare som varit aktuella var skadade och därför inte kunde ställa upp bortsåg man fullständigt ifrån. Media grävde upp all möjlig smörja om White som de kunde, allt ifrån hans helvita lågstadieskola till statistik från åren som coach, och man försökte få honom att framstå som rasist. Han stod på sig och nu har “the Springboks” faktiskt en rimlig chans att ta hem titeln. Med tanke på landets historia är det förståeligt att man gör allt man kan för att pusha de “previously disadvantaged” som det är politiskt korrekt att kalla dem, och det krävs en enorm insats innan man kan tala om ett jämlikt Sydafrika. Affirmative action, visst, det kan vara en del av den insatsen, men framför allt: utbildning, utbildning, utbildning! Nivån på utbildningen i de skolor jag jobbar med är chockerande! Jag skulle vilja påstå att även nivån på lärarnas utbildning är chockerande. Men det är stoff för ett helt eget inlägg så mer om detta senare. Afrikas sydspets
Förra helgen tog jag lite extra ledigt och tog ut the Vanilla Monster på en liten road trip längs kusten. Första anhalten var Agulhas National Park som ligger på Afrikas sydligaste udde. Jenny, den andra svenska GVI volontären, har jobbat där den senaste månaden. Vi körde runt lite, tog en öl i solnedgången och sen var det den obligatoriska grillningen.I den allmäna yran över att vara tillsammans med någon som kan dra i sig rö’tjut i samma takt som jag, blev det alldeles för mycket av den varan och fredagsmorgonen var seeeeg... I detta tillstånd var det något av en bedrift att klättra upp i fyren, sista biten på en stege, men ett måste när man är i Agulhas.
Resten av helgen tillbringade vi i Swellendam. Var ute och red i Langenberg Mountains och var till Bontebok National Park . Nationalparkshysterin kommer sig delvis av att vi fått s.k. wildcards, vilket gör att vi inte behöver betala entre till nationalparker och naturreservat. Så det ska utnyttjas till max... Tjena alla
Det var ett tag sedan nu. Här har inte hänt sådär förtvivlat mycket, rätt tyst i parken nu på vintern. Jag har äntligen fått byggt mina stackars väderstationer, med sex skolor av sju. Hm... det var rätt skoj att undervisa igen, men väldigt annorlunda mot ett svenskt klassrum. Den första skolan jag var i, Woodlands, hade 30 elever i årskurs sju. Dessa 30 elever sitter så kopiöst hopträngda att de verkar vara mycket färre. Det är inte det att det inte finns plats i klassrummet, de bara är placerade tätt tätt ihop av någon underlig anledning. De flesta har skoluniform, de som har råd... Så alla som talar sig varma om hur skoluniform suddar ut klassgränser – så är icke fallet här. Snarare tvärtom; det blir ännu tydligare vilka som hankar sig fram under existensminimum. Den undervisande rektorn, Shane, skulle vara med klassen hela dagen. Han drog efter nån halvtimma – hade väl viktigare saker för sig... Så jag var alltså på egen hand, 30 st trettonåringar med mycket begränsade kunskaper i engelska, och vi skulle bygga grejer – praktiskt - jobba med hammare och såg! Det kan ju få även den mest entusiastiske pedagog att överväga alternativa karriärer - kanske något inom postgirot?
En av grupperna hade som uppgift att konstruera en kompass på marken. För att ta ut norr tänkte jag använda en klocka. Av 30 ungar hade inte en kotte en vanlig klocka med visare. Inte heller i någon av skolans lokaler fanns det en sådan makapär, detta trots att både städtanter, trädgårdsjobbare och annat löst folk letade, eller åtminstone låtsades leta. Snart hade halva byn engagerats och rätt vad det var kom ett barn springandes med någons köksklocka. Det är ofta på det sättet som saker funkar här. Ingen hetsar upp sig och man löser det mesta med hjälp av grannar och vem som helst som råkar vara i närheten.
På samtliga skolor jag varit har lärarna en sak gemensamt; de ser till att ha rottingen nära till hands. Trodde inte det var sant! Att skolaga är förbjudet sedan många år tycks inte besvära någon och i synnerhet inte den lärare som viftade med sin rotting framför ögonen på mig och förklarade att det var en lärares främsta arbetsredskap. Jag trodde han skämtade och skrattade pliktskyldigast, varpå han tittade konstigt på mig och mumlade något om Schweitz... ( Switzerland – Sweden, same difference...)Men seriöst så tänker jag ta upp det på nästa skolmöte, då jag ändå ska föreläsa. Ska ha ett litet “pep-talk” om vikten av att samarbeta lärare emellan och hur lärare och elever har samma mål, nämligen att eleverna ska uppnå målen i läroplanen. Efter mina rottingupplevelser tänker jag nu lägga tyngdpunkten på vikten av att skapa ett tryggt klimat i klassrummet. För allvarligt talat; dom kan ju inte hålla på och piska sina elever! Och kom inte dragandes med kulturella skillnader – bortsett från det rent etiskt felaktiga i att aga sina elever, så är det faktiskt förbjudet enligt sydafrikansk lag. Det tar sig...
När jag kom tillbaks till Tsitsikamma efter trippen till Kgalagadi och Johannesburg visade det sig att jag missat en hel del. Skogsbrand minsann. Och vi snackar rejäl brasa. Eve och de andra i personalbyn blev evakuerade och fick bo i turiststugorna. The board walk – till Storms River Mouth, vår populäraste trail – brann ner helt och hållet. Spänning och dramatik. Notera att fotona är tagna från min trädgård!!! (Bredvid mitt hus, som bl a innehöll min flygbiljett hem...)
Road Trip
Har varit ledig igen och farit runt lite. Började med att flyga till Cape Town där jag hämtade en hyrbil. The Vanilla Monster i all ära, men en road trip av den här kalibern hade nog blivit för mycket för det gamla öket. Körde de ca 40 milen tillNamaqua National Park där Kristel huserar. Beundrade solnedgången över ödemarken.
Om ett par månader, efter vinterregnen, kommer hela parken att vara täckt av vita, gula och oranga blommor. Det hade regnat en del strax innan jag anlände och det var nätt och jämt att det gick att ta sig fram utan fyrhjulsdrift. 
Dagen efter körde vi de dryga 6 milen till Springbok, närmsta stad, och handlade all mat innan vi drog vidare till Augrabies National Park och Rudolf. Vattenfallen är väl det parken är mest känd för. Beundrade solnedgången över flodravinen den här dagen.
Sista etappen, de 9 milen till Upington, sista staden innan öknen... och sen 25 mil rätt ut i ödemarken. De sista fyra milen på tvättbrädeväg, vilket fick koffertluckan att ge upp... (och var är silvertejpen när man behöver den?) Till slut körde vi av och tog åsnestigen som gick vid sidan av vägen, vilket var en klar förbättring. Solnedgång över röda sanddyner...Vi sov i EEcentret (Environmental Education Centre) mitt ute i parken. Inga andra turister alltså och helt tyst – ja, förutom hyenornas ylande och ett och annat lejonrytande. Kallt som attan, 6 minusgrader en morgon, och det är givetvis den morgonen vi bestämmer oss för att gå upp och se soluppgången. Varmt på dagen, sådär 25 grader, men så fort solen går ner blir det kallt. Så det blev en hel del eldande, varm choklad med Amarula och sova med mössa och vantar på.
Kgalagadi har lite mer skojiga djur än Tsitsi...
Efter Kgalagadiäventyret åkte jag till Joburg i några dagar. Snacka om contrast. Från ödemark och tystnad till 9 miljoner människor och trafikkaos. Man man behöver allt både ock... Mer om storstaden senare.
Onödigheten i att planera...
Förra veckan var det World Environment Week. Hoppas att ni alla uppmärksammade den... Jasså, inte det? Har ju jobbat mer än en månad med mitt projekt för denna vecka – väderstationer med sju skolor. Har förberett ett maxat kompendium med material, lektionsplaneringar och experiment. För att inte tala om hur jag farit runt och införskaffat material till att bygga skiten – tomflaskor, sugrör, bambukäppar, tomma konservburkar, vinkorkar och medicinmåttskedar (!) Och vad händer? Värsta strejken sen 1994! Inte en skola är öppen! Nä, alla lärare är ute och härjar – för det är det man gör när man strejkar här. De står inte tyst och lugnt och strejkar inte – Nä, sång, dans och allmän uppsluppenhet. Man skulle ju kunna tycka att med tanke på att de inte får nån lön under strejkdagarna så skulle de vara lite mer surmulna... Sköterskor och polis strejkar också, hej och hå, så militären jobbar på sjukhusen. (fältskär???) Facket begär 12% och regeringen erbjuder 6, så åsikterna är rätt delade, kan man säga. 12% kan ju låta mycket, men med tanke på att en lärare tjänar en sådär 6000 i månaden så blir det ju ändå inte så mycket i reda slantar... Regeringen kunde visst tänka sig 6,5% (wow, liksom...) Vi får se vad som händer. Klart är i alla fall att jag får bygga väderstationer vid ett senare tillfälle.
Rastafari...
I lördags var vi och hälsade på rastafari-kollektivet i Khayalethu i Knysna. Cool man... Kollektivet, som består av 20 familjer, har ett naturprojekt tillsammans med SANParks. Bl a rensar de ut alla träd som inte hör hemma i Sydafrika, t e x Wattle Port Jackson från Australien som stjäl allt vatten. De har anlagt en vandringsled genom området som de jobbar i, Khayalethu River Trail, och vi traskade runt och lyssnade på Maxi och Juda... Vi hade med oss ett gäng lärare från våra lokala skolor. Några av dem hyste ett enormt intresse för vissa av plantorna i trädgården och gjorde upprepade försök att knycka en stickling här och där.
Khayalethu är ett township och delar av det är i stort sett bara skjul. Maxi var dock av åsikten att de var mycket lyckligt lottade som bodde just där. De har ju så mycket plats och “husen” är inte staplade tätt inpå varandra. Jo, hm, man har väl lite olika sätt att se på saker och ting... Fast, som det ligger högt upp på en kulle ovanför Knysna har dom en fantastisk utsikt. A shack with a view...
Djurliv i Krugerparken
Afrikansk vildhund. Första gången för mig. Dom är väldigt svårsedda...
“...du vill ha det dött, va...” “...okej, så vad gör vi då...?”
Min personliga favorit
Savannens supermodell – lång och dum...
Gissa djuret... Djurliv i Tsitsikamma
Knysna Lourie – en käck liten pippi som brukar hålla till i min trädgård.
Dassie, eller Rock Hyrax. Ursöta! Och vi har massor av dem i parken. De brukar ligga och käka gräs i solen längs vägen. Gött liv!
Men snö, liksom...
Jotack, här gör man allt man kan för att undkomma den hemska vintern och flyr till sydligare breddgrader. Och vad händer? Värsta köldknäppen i mannaminne! Alla möjliga väderrekord slagna, både vad gäller minimitemperaturer och nederbörd. Det ligger snö på bergstopparna här alldeles bredvid och alla tycker det är fantastiskt och dillar lyriskt om Schweiz. Jag är inte imponerad! Jag vill ha värme! Enda trösten i eländet är att; kallare än så här blir det iallafall inte...
Tjena Alla
Är nu tillbaks på kontoret vid oceanen efter en veckas storstadsliv – bio, restauranger, rockfestival, trafikkaos – vad mer kan man begära. Var på en stor rockfestival hela fredagen. En massa sydafrikanska band, av vilka jag kan rekommendera Cassette, Evolved och The Parlatones. Dessutom spelade Hoobastank, Staind, 3 Doors Down ochEvanescence. Guns’n Roses skulle varit där men dök inte upp, så med jämna mellanrum roade sig publiken, och även de på scenen, med att skrika “fuck Axl”, och det var ju kul...Saker som är bättre i Sverige: Effektivitet – det som tar en halv dag hemma tar lätt en eller två veckor. Säger någon att nåt ska vara klart klockan två så måste du ha klart för dig att han mycket väl kan mena klockan två i morgon eller i övermorgon...(eller idag om ett år...)Trafiksäkerhet – 276 personer strök med i trafikolyckor under påskhelgen. Det är ju helt groteskt. Folk kör som ägg! Och alla tycker att jag är idiot när jag använder bilbältet i baksätet! Vem är idiot egentligen? 276 på en helg – I rest my case!Knäckebröd – Wasa Husman, kan nån ordna så att de börjar exportera till SA?Saker som är bättre i Sydafrika:Tanka – utan att behöva lyfta ett finger eller gå ur bilen. Dessutom tvättar de vindrutan, kollar oljan och fyller på luft i däcken. Och själv bara sitter man där – underbart! Och bensinen kostar mindre än 6 kr litern...KFC – Kentucky Fried Chicken – bästa skräpmaten alla kategorier.Vintern – 30 grader varmt! Det är ju helt okej för att vara vinter... (fast när det är kallt ute är det kallt även inomhus, så där blir ett poäng till för Sverige – centralvärme!!!) Bloody Baboons
Har ju tidigare berättat om mina “husdjur” – det blir värre!
Första veckan jag var här tjatade alla om att jag måste hålla fönstren stängda eftersom ett babiangäng härjar i Petrusville. Dom är riktiga huliganer och fullständigt trashar hela stället om de tar sig in. Vi snackar “kasta ut tv’n genom fönstret”-nivå! Nåväl, jag har varit duktig och inte lämnat några fönster öppna när jag inte varit hemma. Men en dag begick jag ett riktigt nybörjarmisstag. Det var en söndag och babianerna hade hängt runt knutarna hela förmiddagen. Hade musik på och fönstren öppna, men jag var ju hemma, så de höll sig på avstånd. Bestämde mig för att ta en dusch... och lämnade fönstren öppna. – Bad idea!!! Mellan två låtar hörde jag flera dunsar och insåg att babianerna invaderat vardagsrummet. Vad göra? Fanns bara en sak att göra – Jag sprang rätt ut ur duschen – naken – och det skrämde minsann slag på dom. Dom var ut genom fönstret fortare än en höna bajjar. Förmodligen har dom inte hämtat sig från nakenchocken ännu, för dom har inte synts till sedan dess. Skadade för resten av livet, skulle jag tro.
Imorgon drar jag på en veckas semester till Joburg. Mer om detta senare.
Ha det bra.
Vardagslunk
Holiday programmet börjar gå mot sitt slut. Det har funkat bra, fast jag fick ställa in akvarellkursen på långfredagen för det regnade. Vädret suger just nu, blåsigt och regnigt – det går mot vinter. Så nu är det mest sitta inne och kura. Har börjat sticka en tröja. Fast havet är rätt häftigt när det, som nu, blåser sydliga (=iskalla!!!) vindar. 5 meter höga vågor précis utanför kontorsfönstret. Jodå, vi har ett larm ifall det kommer för nära... På påskafton var jag lektant. Hade en skattjakt med 50 kids och en hel del av deras föräldrar. Dom var helt sanslöst tävlingsinriktade, i synnerhet föräldrarna, och sprang runt över campingen som galningar. Några t.o.m. skjutsade runt sina avkommor i bilen. Har så smått börjat med mitt nästa projekt som är World Environmental Week i början av juni. Temat för i år är klimatförändringar (vilken chock!) så jag tänkte bygga väderstationer med de lokala skolkidsen. Det hade ju underlättat att vara NO-lärare, men samtidigt är det oerhört lyxigt att ha två månader på sig för att planera en dags lektioner. Hemma måste vi ju oftast slänga ihop ett tema på en eftermiddag...
TreeTopTour
Förra helgen var Kristel och hälsade på. Den stackarn har hamnat i Namaqua National Park som ligger långt bort från allt annat, uppe på västkusten. Dessutom är det bara hon och två studenter som bor i parken så snacka om ödsligt... Alltså var hon desperat efter action och hoppade de 216 metrarna från Bloukrans Bridge – världens högsta bungy jump. Själv är jag ju inte galen på det sättet, utan nöjde mig med att klättra på bron. Fantastisk utsikt, men tyvärr fick man inte ta med några lösa föremål – därför inga foton. Vi gjorde Tree Top Sliding, vilket var mer på en lagom nivå. Här är lite bilder från det äventyret. 
Cape Town
Var i Cape Town förrförra helgen och hälsade på de gamla Israelkompisarna, ja i alla fall två av dem. Skönt med lite storstadsliv, shoppingcentra, fik, och restauranger. Gled runt och var turist – promenad på stranden och sedan en Campari Orange med utsikt över Table Mountain
Sedan lite shoppingterapi på Canal Walk, ett enormt shoppingkomplex i Milnerton, norr om city. Nu är det ju så att volontärarbete är en finansiell katastrof, så det blev mest fönstershopping. Graeme hade en annan svensk kompis på besök och han brukar skämta om att alla i Sverige måste känna varandra eftersom vi bara är nio miljoner. Och faktiskt – hans andra svenske vän och jag gick på gymnasiet ihop. Sanslöst.Vi körde en bit upp längs västkusten från Cape Town till ett ställe som hette Yzerfontain. Från början en liten fiskeby, men numera värsta sommarstuge (läs palats, slott) stället. Hela västkusten ända upp till är i princip en enda lång strand med enorma sanddyner. I Yzerfontain hade man nu då byggt direkt på dynerna. Har ju visserligen bara varit i nationalparken ett par månader men faktiskt redan blivit lite av en “naturnisse” så helst hade man ju sett att sanddynerna fått förbli obebyggda. Graeme ringde för skoj skull till mäklaren till ett av husen som var till salu – 5 miljoner. Det var ju ändå inte så märkvärdigt dyrt. Fast så länge chefens skrivbord är torrt så blir det nog ingen villa i miljonklassen...Och så en bild på transportmedlet: Toyota Corolla modell 83:
Har ju kallat bilen för beige, men vid en närmare titt i registreringspapprena visade det sig att bilens färg är vanilj – så numera går den under namnet:The Vanilla Monster.
Lite mer bilder
Solnedgången från utsiktsplatsen
Längs en av hikerna – Lourie Trail
Ytterligare en bilhistoria
Körde ju de 10 milen till Knysna igår. Och jodå, bilen gick riktigt bra, ja nyckeln har en tendens att hoppa ur i tvära vänstersvängar, men annars har jag inga klagomål. Det som hände sedan kan ju faktiskt inte bilen klandras för... Det började regna rätt rejält på vägen till Knysna och som den ansvarsfulla trafikant man är, satte jag på lyset. Ja, ni anar ju vad som komma skall... Bilen är från 83! Inte finns det nån käck liten signal som talar om att lyset fortfarande är på när ärkepuckot Madelen kliver ur bilen. Tillbringade dagen i trevligt sällskap. Vi käkade ostron (!) och tittade på vattenpolo – ytterligare en udda sport till listan (världscupen i cricket är på TV hela dagarna) När jag sen skulle köra hem var batteriet givetvis stendött! Hur korkad kan man va’? (svara inte på det!) Som tur var hade målvakten i pololaget startkablar och efter att ha fått erkänna att “jo, jag är faktiskt blond under toningen och slingorna” kunde jag ta mig hem. Och jag kan meddela att bilen numera startar på egen hand och står parkerad utanför mitt hus med lyset avstängt.
Ormskoj
Fredag eftermiddag! Har tillbringat större delen av dagen med att lägga in besöksstatistik från förra året – gäsp! Imorgon ska jag åka till Knysna, 9 mil bort, och träffa Michelle, en av Israelkompisarna Cape Town. Hennes man är i Knysna och spelar vattenpolo. Vi hoppas att bilen håller hela vägen... Det var någon jag diskuterade träning med innan jag åkte vill jag minnas. Har ju mest blivit promenerande än så länge och en och annan joggingtur. Men nu har vi lyckats snoka reda på ett gym i närheten, på “Boskor”, skogsbolaget som ligger en halvmil bort. Det kan vara så att det bara är till för deras anställda så nu håller vi på och överlägger om hur vi ska lyckas nästla oss in där, lite diskret... Enligt killen som äger ett av back-packer-ställena i Storms River så ska där finnas inte bara en 25 m bassäng (yes!)utan också en squash-hall. Vad gäller råttaset så har han kolat. :-) Fast nu är där en ny. Mycket gift blir det... Såg en katt utanför köksfönstret i morse. Det vore ju en ide...Det är visserligen förbjudet med husdjur i nationalparken (Råttor däremot verkar vara ok?!?) men who cares? Lagar och regler i det här landet verkar vara mer av karaktären “generella riktlinjer” så ett kattskrälle ska jag nog lyckas komma undan med. Har kommit riktigt långt med planeringen av “holiday programme” och bokat in både snorkling, föreläsning om stjärnhimlen och, förstås en ormkväll. Måste dock ansöka om “ormtillstånd” för att få lov att ta in killen från ormparken och hans ‘friends’ (Det låter väl kul, systrarna?) För er som inte har tillfälle att komma förbi i april, så blir det en favorit i repris i september.
Foton
Här är mitt lilla hus, numera råttfritt. Har däremot kört ut två skorpioner de senaste dagarna. Man har ju snart hela näringskedjan... Skorpionerna här är dock inte giftiga, men de bits ändå har jag hört.
Okej, här är uniformen... framför utsikten från kontoret
Den ofrivillige hyresvärden
När jag kom till Tsitsikamma för snart tre veckor sedan fick jag som sagt mitt alldeles egna hus. Jag fick besked att jag skulle slippa dela bostad. Så ni kan förstå min förvåning när Larry flyttade in. Dagen han anlände fick jag bara en hastig skymt av honom, och jag var osäker på om det ens var en ”han”. Men efter ett par dagar började han visa upp typiskt manliga drag genom att: - inte synas till på dagarna, men springa omkring som en galning hela nätterna och föra oväsen, - lämna sin skit överallt, - göra upprepade försök att ta sig ner i min säng och på nekande dra sig tillbaka till köket och ställa till med högljudda scener. Detta hade jag väl kunnat lära mig leva med, men en natt drog Larry dit en av sina kompisar – Ronald – och där gick ändå gränsen! Ronald skulle visa sig vara ett mycket större bekymmer än Larry. Jag menar, Larry åt ju i alla fall spindlarna, och jag hade så smått börjat vänja mig vid att höra tassandet av hans bruna ödlefötter på heltäckningsmattan. Men Ronald the Rat! Huset är inte stort nog för oss båda! Det är han eller jag! Så de senaste nätterna har jag legat i bakhåll med diverse råttfångarattiraljer, men han är listig, aset. Därtill hör att han konsumerat en imponerande mängd råttgift – och vi snackar ett antal dödskallar på paketet – och han lever fortfarande! Det är ett mirakel! Själv är jag lite lätt skeptisk till giftalternativet och hade helst handgripligen fångat och dränkt gnagaren. Vänninan dränkte ju sin undulat och det verkar ju ha fungerat. Man vill ju liksom att det ska bli ordentligt gjort. En natt fick jag manövrerat in honom i gästrummet och stängde in honom där medan jag funderade över nästa drag. Det gick bra ett tag, men i väntan på Philip – min giftlangare – åt sig aset igenom dörren! Han är ju ondskan själv. Efter det har det varit krig – nu skyr jag inga medel!
Bilköp och Bilverkstad...
Köpte bil igår. En Toyota Corolla årsmodell 83! Den är fruktansvärt ful, men tydligen pålitlig... Vi får väl se. Körde tillbaks från Port Elisabeth i värsta stormen. Har aldrig sett så mycket regn, och så blåste det typ orkan. Kröp fram i 40 på motorvägen och ett tag var vi tvugna att stanna – och det var inte ens jag, som ju kan vara lite av en chicken som passagerare, som tyckte vi skulle stanna. Otur var ju att ovädret började precis när vi lämnade PE och hade 17 mil framför oss. Det var en lååång resa! Men bilen höll hela vägen - typ. Ja, vi stannade och tankade ungefär halvvägs och när vi skulle starta igen var aset stendött! Det var ju knappt sant!!! Så det var till att putta igång den och sen parkera i nerförsbacke. Dock – en stor fördel med att bo i en nationalpark av den här storleken är att man har tillgång till en bilverkstad. Det visade sig vara enkelt åtgärdat – kortslutning i ett relä. Inte konstigt med tanke på allt vatten vi plöjde igenom igår. Betalning för fixande av relät? – En chokladkaka!
Road Trip me' Kristel & Jenny
Golden Gate National Park Efter att ha tagit farväl av Rudolf for Kristel, Jen och jag vidare söderut. Första anhalten: Golden Gate National Park. Ben – “Hi, I’m Ben, from the states” är GVI Volontär där och vi sov i EE centret. Besteg “Brandwag” på kvällen och beundrade solnedgången.Nästa dag gjorde vi en 4 timmars ridtur i bergen. Helt suveränt! Ruskigt brant, men hästarna var helt enormt säkra på foten. Det var nästan att jag hade tyckt det var läskigt att gå ner själv, men det var bara att låta hästen välja väg och sköta sig själv.
Min häst hette Rex och tog oss ned alldeles galant.
Camdeboo National Park Tillbaks i Eastern Cape stannade vi en natt i Nieu Bethestda, en liten håla mitt bland bergen i Karoo. Det går bara grusvägar dit. Bethesdas stora sevärdhet är “The Owlhouse”. Ett mycket skumt ställe. En kvinna, Margaret, lämnad av sin make, flyttar hem för att ta hand om sina föräldrar. När modern dör stänger hon in fadern i ett svartmålat rum utan fönster där han får sitta tills han dör ett år senare – muntert... Margaret sätter sedan igång med att förändra huset. Färgade glasfönster och krossat färgat glas på väggarna. Trädgården fyller hon med udda skulpturer, en hel del av ugglor. Sen kommer det upp dubbla staket med taggtråd och hon lämnar inte huset och trädgården förrän hon tar livet av sig 76 år gammal. Skumt ställe, som sagt.
I närheten ligger Graaf-Reinet som är helt omgärdad av Camdeboo National Park, mest känd för Valley of Desolation.
Jen tog bussen till Cape Town och Kristel och jag fortsatte till Addo Elephant National Park som ligger strax nor om Port Elizabeth. Mycket elefanter, som ju namnet säger, men framför allt är Addo hem åt den unika ‘flightless dung beatle”
Och hur kan man se att dessa är sydafrikanska dyngbaggar? Jo, hälften av dem jobbar och hälften tittar på... 46664 - It's in our hands
World Aids Day. 46664 är Nelson Mandelas fångnummer från Robben Island. Idag är det namnet på en organisation som jobbar för att sprida information om HIV och Aids.
Aidsdagen uppmärksammades med en megakonsert i Ellis Park i Joburg.Vi var där!!!
Av de sydafrikanska banden kan jag rekommendera Prime Circle, ett av SA’s mer kända band, Arno Carstens (Han sjunger i vanliga fall med Springbok Nude Girls och det låter för jäkligt, men solo är han riktigt bra) Freshlyground, ett bra band från Cape Town. Missade tyvärr Parlotones och Cassette för vi velade runt och letade efter T-shirts...
I övrigt spelade Annie Lennox, Peter Gabriel (gammal han blivit, men det var bra ös ändå) Corinne Bailey Ray (lite för laid-back för att vara i min smak) The Goo Goo Dolls, Razorlight och Live (ett av mina favoritband!!!) Helt klart suveränt!
Men det framträdande som stal showen och som drog ner applåder och jubel som aldrig ville tystna, stod ändå den här mannen för: Sydafrikas förre president, landsfader och levande legend: Madiba
Ett nytt Zimbabwe?
Jacob Zuma är nu ny ledare för ANC, så det kan vara läge att dra härifrån... Tyvärr kan det bara gå utför. Inte bara är Zuma under utredning för korruption, förra året var han anklagad för våldtäkt på dottern till en god vän. Kvinnan visade sig vara HIV positiv och på frågan om han inte var orolig för att ha blivit smittad svarade Zuma att: “Nej, det är ingen fara, jag duschade efteråt” I allra värsta fall blir denne man nästa år Sydafrikas president. Det är bara att beklaga...
Marakele & Mapungubwe
Två veckors ledighet. Började med en helg i Joburg och sen bar det av till Marakele National Park tillsammans med de andra GVI Volontärerna och Pete – our fearless leader – på den s k GVI mid-year trip. Att “mid-year” för länge sedan passerats var något vi passade på att nämna i förbifarten närhelst Pete var inom hörhåll...
Första eftermiddagen körde vi igång med en rejäl laddning Sangria, och sen gick det bara utför... Måndagen var vigd åt presentationer av respektive park och utvärdering av året. Det låter kanske som vi jobbade hårt och koncentrerat, men söndagens sangriaorgie lade det hela på en lagom oseriös nivå. Mina kollegor som var med på “konferensresan” på Mallis för några år sedan vet précis vad jag pratar om. “Jag är helt serös...” Sundowners with a view...
Efter Marakele for vi vidare till Mapungubwe National Park som ligger längst upp i norr på gränsen till Zim.
Kollektiv & organiskt odlat...
För några veckor sedan var vi och hälsade på Alex och Neil som bor på en kollektiv organisk farm i Klein Karoo. Farmen är helt organisk, de bor i hus byggda av jord/lera/halm och utan el. Nu skulle man ju kunna tro att de är riktiga “nissar”, men förutom att vara extremt trevliga är de nästan tråkigt normala. De är inte ens vegetarianer – vi grillade en ansenlig mängd springbock file på lördagskvällen. Vi lärde känna Alex när hon var här och höll kurser i permaculture – hur man planerar, anlägger och odlar sin trädgård helt giftfritt och miljövänligt.
Karoo räknas som halvöken och det är varmt varmt varmt på dagen, kallt kallt kallt på natten och torrt torrt torrt...
“Kloofing” – hike längs en ravin.
Cape Town
Var i Cape Town en sväng förra helgen. Träffade Michelle på freda’n och Graeme på lördan. Hyrde bil på lördag morgon och körde ner till Simon’s Town där Jenny bor. I centrala Cape Town fick jag ett tillfälligt återfall av högertrafik – i en rondell... Mindre bra. Köra i centrala Cape Town måndag morgon bakis är inte heller nåt jag vill rekommendera...Körde längs Atlantkusten söderut.
Utsikt över Simon’s Town.
En gränd i Kalk Bay, ett mysigt litet fiskeläge strax norr om Simon’s Town.
Go Bokke! Go! Go! Go!
Missa inte VM-finalen i rugby på lördag 20:00! Sydafrika – England
Go Bokke! Go! Go! Go!
Bland Valar och Delfiner
Var ute på valskådning i helgen, med båt.Två Southern Right Whales.
Southern Right Whale, taget från stranden i Jeffrey’s Bay.
Common Dolphin
Natal Green Snake De här sötnosarna hänger (bokstavligt talat:-)) i buskarna utanför kontoret hela dagarna. Som mest har vi sett fem stycken samtidigt. Rena linslusarna. De senaste dagarna har de parat sig till höger och vänster – snacka om ormgrop...- Och vad har du för hudfärg, lille vän?
Sedan 13 år tillbaka är Sydafrika en demokrati. Efter många långa år under apartheidsystemet berömmer man sig nu med att alla har lika rättigheter och man kallar sig “a rainbow nation” Elva officiella språk och en regering som består av såväl zulus som vita, indier och xhosas. Samtidigt är hudfärg mer betydelsefullt än någonsin tidigare. I vår besöksstatistik, som vi rapporterar varje månad, måste vi inte bara redogöra för hur många skolbarn som varit i parken och deras ålder, utan också – ja, ni gissade rätt – deras hudfärg. Det finns fyra kategorier: African, Coloured, Indian och White. När jag luskade lite i detta fenomen upptäckte jag att i en del parker så frågar man efter denna fördelning redan när gruppen bokar, medan man i andra parker nöjer sig med att ta sig en titt på besökarna och sedan fylla i hudfärgen själv. Vet inte vilket som är värst! Jag har valt att vara svenskt lagom och fördelar barnen jämt över – så en grupp på 36 barn är helt enkelt nio av varje i vår statistik. Jag kanske är helt fel ute, det kanske är viktigt med hudfärgen. När man frågar om varför vi måste fylla i uppgifterna om hudfärg mumlar de något om riktad marknadsföring, men jag undrar jag... I sådana fall borde vi dra igång en ruskig kampanj för att locka fler handikappade indier till parken – den posten vi ligger lägst på...En annan sak är det här med kvotering. Affirmative action, kvotering, är ju inget som är unikt för Sydafrika. Det har i omgångar använts lite överallt, hel- eller halvhjärtat. Även i Sverige är det ju populärt att skrika om kvotering av t.ex. kvinnor i vissa yrken. Hur som helst, här är kvotering blodigt allvar. Man kan till och med i vissa fall misstänka att man bara tittat på hudfärg och helt ignorerat utbildning, erfarenhet och referenser. Det går så långt att man till och med kvoterar in folk i landslagen. I cricketlandslaget t.ex. har man nu en viss procent svarta eller färgade spelare. Huruvida de är tillräckligt kvalificerade har jag personligen svårt att uttala mig om men folk som har koll på cricket säger att så inte är fallet, och att ett antal bättre spelare har fått stå tillbaka på grund av sin (vita) hudfärg. I fredags drog VM i rugby igång, i Frankrike. Landslagscoachen Jake White (Ja, han heter verkligen så...) valde att vara färgblind istället för politiskt korrekt och plockade helt enkelt de bästa spelarna. Och det blev ett farligt hallå! Han hade i stort sett bara vita spelare, åh fy så hemskt! Att de färgade spelare som varit aktuella var skadade och därför inte kunde ställa upp bortsåg man fullständigt ifrån. Media grävde upp all möjlig smörja om White som de kunde, allt ifrån hans helvita lågstadieskola till statistik från åren som coach, och man försökte få honom att framstå som rasist. Han stod på sig och nu har “the Springboks” faktiskt en rimlig chans att ta hem titeln. Med tanke på landets historia är det förståeligt att man gör allt man kan för att pusha de “previously disadvantaged” som det är politiskt korrekt att kalla dem, och det krävs en enorm insats innan man kan tala om ett jämlikt Sydafrika. Affirmative action, visst, det kan vara en del av den insatsen, men framför allt: utbildning, utbildning, utbildning! Nivån på utbildningen i de skolor jag jobbar med är chockerande! Jag skulle vilja påstå att även nivån på lärarnas utbildning är chockerande. Men det är stoff för ett helt eget inlägg så mer om detta senare. Afrikas sydspets
Förra helgen tog jag lite extra ledigt och tog ut the Vanilla Monster på en liten road trip längs kusten. Första anhalten var Agulhas National Park som ligger på Afrikas sydligaste udde. Jenny, den andra svenska GVI volontären, har jobbat där den senaste månaden. Vi körde runt lite, tog en öl i solnedgången och sen var det den obligatoriska grillningen.I den allmäna yran över att vara tillsammans med någon som kan dra i sig rö’tjut i samma takt som jag, blev det alldeles för mycket av den varan och fredagsmorgonen var seeeeg... I detta tillstånd var det något av en bedrift att klättra upp i fyren, sista biten på en stege, men ett måste när man är i Agulhas.
Resten av helgen tillbringade vi i Swellendam. Var ute och red i Langenberg Mountains och var till Bontebok National Park . Nationalparkshysterin kommer sig delvis av att vi fått s.k. wildcards, vilket gör att vi inte behöver betala entre till nationalparker och naturreservat. Så det ska utnyttjas till max... Tjena alla
Det var ett tag sedan nu. Här har inte hänt sådär förtvivlat mycket, rätt tyst i parken nu på vintern. Jag har äntligen fått byggt mina stackars väderstationer, med sex skolor av sju. Hm... det var rätt skoj att undervisa igen, men väldigt annorlunda mot ett svenskt klassrum. Den första skolan jag var i, Woodlands, hade 30 elever i årskurs sju. Dessa 30 elever sitter så kopiöst hopträngda att de verkar vara mycket färre. Det är inte det att det inte finns plats i klassrummet, de bara är placerade tätt tätt ihop av någon underlig anledning. De flesta har skoluniform, de som har råd... Så alla som talar sig varma om hur skoluniform suddar ut klassgränser – så är icke fallet här. Snarare tvärtom; det blir ännu tydligare vilka som hankar sig fram under existensminimum. Den undervisande rektorn, Shane, skulle vara med klassen hela dagen. Han drog efter nån halvtimma – hade väl viktigare saker för sig... Så jag var alltså på egen hand, 30 st trettonåringar med mycket begränsade kunskaper i engelska, och vi skulle bygga grejer – praktiskt - jobba med hammare och såg! Det kan ju få även den mest entusiastiske pedagog att överväga alternativa karriärer - kanske något inom postgirot?
En av grupperna hade som uppgift att konstruera en kompass på marken. För att ta ut norr tänkte jag använda en klocka. Av 30 ungar hade inte en kotte en vanlig klocka med visare. Inte heller i någon av skolans lokaler fanns det en sådan makapär, detta trots att både städtanter, trädgårdsjobbare och annat löst folk letade, eller åtminstone låtsades leta. Snart hade halva byn engagerats och rätt vad det var kom ett barn springandes med någons köksklocka. Det är ofta på det sättet som saker funkar här. Ingen hetsar upp sig och man löser det mesta med hjälp av grannar och vem som helst som råkar vara i närheten.
På samtliga skolor jag varit har lärarna en sak gemensamt; de ser till att ha rottingen nära till hands. Trodde inte det var sant! Att skolaga är förbjudet sedan många år tycks inte besvära någon och i synnerhet inte den lärare som viftade med sin rotting framför ögonen på mig och förklarade att det var en lärares främsta arbetsredskap. Jag trodde han skämtade och skrattade pliktskyldigast, varpå han tittade konstigt på mig och mumlade något om Schweitz... ( Switzerland – Sweden, same difference...)Men seriöst så tänker jag ta upp det på nästa skolmöte, då jag ändå ska föreläsa. Ska ha ett litet “pep-talk” om vikten av att samarbeta lärare emellan och hur lärare och elever har samma mål, nämligen att eleverna ska uppnå målen i läroplanen. Efter mina rottingupplevelser tänker jag nu lägga tyngdpunkten på vikten av att skapa ett tryggt klimat i klassrummet. För allvarligt talat; dom kan ju inte hålla på och piska sina elever! Och kom inte dragandes med kulturella skillnader – bortsett från det rent etiskt felaktiga i att aga sina elever, så är det faktiskt förbjudet enligt sydafrikansk lag. Det tar sig...
När jag kom tillbaks till Tsitsikamma efter trippen till Kgalagadi och Johannesburg visade det sig att jag missat en hel del. Skogsbrand minsann. Och vi snackar rejäl brasa. Eve och de andra i personalbyn blev evakuerade och fick bo i turiststugorna. The board walk – till Storms River Mouth, vår populäraste trail – brann ner helt och hållet. Spänning och dramatik. Notera att fotona är tagna från min trädgård!!! (Bredvid mitt hus, som bl a innehöll min flygbiljett hem...)
Road Trip
Har varit ledig igen och farit runt lite. Började med att flyga till Cape Town där jag hämtade en hyrbil. The Vanilla Monster i all ära, men en road trip av den här kalibern hade nog blivit för mycket för det gamla öket. Körde de ca 40 milen tillNamaqua National Park där Kristel huserar. Beundrade solnedgången över ödemarken.
Om ett par månader, efter vinterregnen, kommer hela parken att vara täckt av vita, gula och oranga blommor. Det hade regnat en del strax innan jag anlände och det var nätt och jämt att det gick att ta sig fram utan fyrhjulsdrift. Dagen efter körde vi de dryga 6 milen till Springbok, närmsta stad, och handlade all mat innan vi drog vidare till Augrabies National Park och Rudolf. Vattenfallen är väl det parken är mest känd för. Beundrade solnedgången över flodravinen den här dagen.
Sista etappen, de 9 milen till Upington, sista staden innan öknen... och sen 25 mil rätt ut i ödemarken. De sista fyra milen på tvättbrädeväg, vilket fick koffertluckan att ge upp... (och var är silvertejpen när man behöver den?) Till slut körde vi av och tog åsnestigen som gick vid sidan av vägen, vilket var en klar förbättring. Solnedgång över röda sanddyner...Vi sov i EEcentret (Environmental Education Centre) mitt ute i parken. Inga andra turister alltså och helt tyst – ja, förutom hyenornas ylande och ett och annat lejonrytande. Kallt som attan, 6 minusgrader en morgon, och det är givetvis den morgonen vi bestämmer oss för att gå upp och se soluppgången. Varmt på dagen, sådär 25 grader, men så fort solen går ner blir det kallt. Så det blev en hel del eldande, varm choklad med Amarula och sova med mössa och vantar på.
Kgalagadi har lite mer skojiga djur än Tsitsi...
Efter Kgalagadiäventyret åkte jag till Joburg i några dagar. Snacka om contrast. Från ödemark och tystnad till 9 miljoner människor och trafikkaos. Man man behöver allt både ock... Mer om storstaden senare.
Onödigheten i att planera...
Förra veckan var det World Environment Week. Hoppas att ni alla uppmärksammade den... Jasså, inte det? Har ju jobbat mer än en månad med mitt projekt för denna vecka – väderstationer med sju skolor. Har förberett ett maxat kompendium med material, lektionsplaneringar och experiment. För att inte tala om hur jag farit runt och införskaffat material till att bygga skiten – tomflaskor, sugrör, bambukäppar, tomma konservburkar, vinkorkar och medicinmåttskedar (!) Och vad händer? Värsta strejken sen 1994! Inte en skola är öppen! Nä, alla lärare är ute och härjar – för det är det man gör när man strejkar här. De står inte tyst och lugnt och strejkar inte – Nä, sång, dans och allmän uppsluppenhet. Man skulle ju kunna tycka att med tanke på att de inte får nån lön under strejkdagarna så skulle de vara lite mer surmulna... Sköterskor och polis strejkar också, hej och hå, så militären jobbar på sjukhusen. (fältskär???) Facket begär 12% och regeringen erbjuder 6, så åsikterna är rätt delade, kan man säga. 12% kan ju låta mycket, men med tanke på att en lärare tjänar en sådär 6000 i månaden så blir det ju ändå inte så mycket i reda slantar... Regeringen kunde visst tänka sig 6,5% (wow, liksom...) Vi får se vad som händer. Klart är i alla fall att jag får bygga väderstationer vid ett senare tillfälle.
Rastafari...
I lördags var vi och hälsade på rastafari-kollektivet i Khayalethu i Knysna. Cool man... Kollektivet, som består av 20 familjer, har ett naturprojekt tillsammans med SANParks. Bl a rensar de ut alla träd som inte hör hemma i Sydafrika, t e x Wattle Port Jackson från Australien som stjäl allt vatten. De har anlagt en vandringsled genom området som de jobbar i, Khayalethu River Trail, och vi traskade runt och lyssnade på Maxi och Juda... Vi hade med oss ett gäng lärare från våra lokala skolor. Några av dem hyste ett enormt intresse för vissa av plantorna i trädgården och gjorde upprepade försök att knycka en stickling här och där.
Khayalethu är ett township och delar av det är i stort sett bara skjul. Maxi var dock av åsikten att de var mycket lyckligt lottade som bodde just där. De har ju så mycket plats och “husen” är inte staplade tätt inpå varandra. Jo, hm, man har väl lite olika sätt att se på saker och ting... Fast, som det ligger högt upp på en kulle ovanför Knysna har dom en fantastisk utsikt. A shack with a view...
Road Trip me' Kristel & Jenny
Golden Gate National Park
Efter att ha tagit farväl av Rudolf for Kristel, Jen och jag vidare söderut. Första anhalten: Golden Gate National Park. Ben – “Hi, I’m Ben, from the states” är GVI Volontär där och vi sov i EE centret. Besteg “Brandwag” på kvällen och beundrade solnedgången.
Nästa dag gjorde vi en 4 timmars ridtur i bergen. Helt suveränt! Ruskigt brant, men hästarna var helt enormt säkra på foten. Det var nästan att jag hade tyckt det var läskigt att gå ner själv, men det var bara att låta hästen välja väg och sköta sig själv.
Min häst hette Rex och tog oss ned alldeles galant.
Camdeboo National Park
Tillbaks i Eastern Cape stannade vi en natt i Nieu Bethestda, en liten håla mitt bland bergen i Karoo. Det går bara grusvägar dit. Bethesdas stora sevärdhet är “The Owlhouse”. Ett mycket skumt ställe. En kvinna, Margaret, lämnad av sin make, flyttar hem för att ta hand om sina föräldrar. När modern dör stänger hon in fadern i ett svartmålat rum utan fönster där han får sitta tills han dör ett år senare – muntert... Margaret sätter sedan igång med att förändra huset. Färgade glasfönster och krossat färgat glas på väggarna. Trädgården fyller hon med udda skulpturer, en hel del av ugglor. Sen kommer det upp dubbla staket med taggtråd och hon lämnar inte huset och trädgården förrän hon tar livet av sig 76 år gammal. Skumt ställe, som sagt.
I närheten ligger Graaf-Reinet som är helt omgärdad av Camdeboo National Park, mest känd för Valley of Desolation.
Jen tog bussen till Cape Town och Kristel och jag fortsatte till Addo Elephant National Park som ligger strax nor om Port Elizabeth.
Mycket elefanter, som ju namnet säger, men framför allt är Addo hem åt den unika ‘flightless dung beatle”
Och hur kan man se att dessa är sydafrikanska dyngbaggar? Jo, hälften av dem jobbar och hälften tittar på...
46664 - It's in our hands
World Aids Day. 46664 är Nelson Mandelas fångnummer från Robben Island. Idag är det namnet på en organisation som jobbar för att sprida information om HIV och Aids.
Aidsdagen uppmärksammades med en megakonsert i Ellis Park i Joburg.
Vi var där!!!
Av de sydafrikanska banden kan jag rekommendera Prime Circle, ett av SA’s mer kända band, Arno Carstens (Han sjunger i vanliga fall med Springbok Nude Girls och det låter för jäkligt, men solo är han riktigt bra) Freshlyground, ett bra band från Cape Town. Missade tyvärr Parlotones och Cassette för vi velade runt och letade efter T-shirts...
I övrigt spelade Annie Lennox, Peter Gabriel (gammal han blivit, men det var bra ös ändå) Corinne Bailey Ray (lite för laid-back för att vara i min smak) The Goo Goo Dolls, Razorlight och Live (ett av mina favoritband!!!) Helt klart suveränt!
Men det framträdande som stal showen och som drog ner applåder och jubel som aldrig ville tystna, stod ändå den här mannen för: Sydafrikas förre president, landsfader och levande legend: Madiba
Ett nytt Zimbabwe?
Jacob Zuma är nu ny ledare för ANC, så det kan vara läge att dra härifrån... Tyvärr kan det bara gå utför. Inte bara är Zuma under utredning för korruption, förra året var han anklagad för våldtäkt på dottern till en god vän. Kvinnan visade sig vara HIV positiv och på frågan om han inte var orolig för att ha blivit smittad svarade Zuma att: “Nej, det är ingen fara, jag duschade efteråt” I allra värsta fall blir denne man nästa år Sydafrikas president. Det är bara att beklaga...
Marakele & Mapungubwe
Två veckors ledighet. Började med en helg i Joburg och sen bar det av till Marakele National Park tillsammans med de andra GVI Volontärerna och Pete – our fearless leader – på den s k GVI mid-year trip. Att “mid-year” för länge sedan passerats var något vi passade på att nämna i förbifarten närhelst Pete var inom hörhåll...
Första eftermiddagen körde vi igång med en rejäl laddning Sangria, och sen gick det bara utför... Måndagen var vigd åt presentationer av respektive park och utvärdering av året. Det låter kanske som vi jobbade hårt och koncentrerat, men söndagens sangriaorgie lade det hela på en lagom oseriös nivå. Mina kollegor som var med på “konferensresan” på Mallis för några år sedan vet précis vad jag pratar om. “Jag är helt serös...”
Sundowners with a view...
Efter Marakele for vi vidare till Mapungubwe National Park som ligger längst upp i norr på gränsen till Zim.
Kollektiv & organiskt odlat...
För några veckor sedan var vi och hälsade på Alex och Neil som bor på en kollektiv organisk farm i Klein Karoo. Farmen är helt organisk, de bor i hus byggda av jord/lera/halm och utan el. Nu skulle man ju kunna tro att de är riktiga “nissar”, men förutom att vara extremt trevliga är de nästan tråkigt normala. De är inte ens vegetarianer – vi grillade en ansenlig mängd springbock file på lördagskvällen.
Vi lärde känna Alex när hon var här och höll kurser i permaculture – hur man planerar, anlägger och odlar sin trädgård helt giftfritt och miljövänligt.
Karoo räknas som halvöken och det är varmt varmt varmt på dagen, kallt kallt kallt på natten och torrt torrt torrt...
“Kloofing” – hike längs en ravin.
Cape Town
Var i Cape Town en sväng förra helgen. Träffade Michelle på freda’n och Graeme på lördan. Hyrde bil på lördag morgon och körde ner till Simon’s Town där Jenny bor. I centrala Cape Town fick jag ett tillfälligt återfall av högertrafik – i en rondell... Mindre bra. Köra i centrala Cape Town måndag morgon bakis är inte heller nåt jag vill rekommendera...
Körde längs Atlantkusten söderut.
Utsikt över Simon’s Town.
En gränd i Kalk Bay, ett mysigt litet fiskeläge strax norr om Simon’s Town.
Go Bokke! Go! Go! Go!
Missa inte VM-finalen i rugby på lördag 20:00!
Sydafrika – England
Go Bokke! Go! Go! Go!
Bland Valar och Delfiner
Var ute på valskådning i helgen, med båt.
Två Southern Right Whales.
Southern Right Whale, taget från stranden i Jeffrey’s Bay.
Common Dolphin
Natal Green Snake
De här sötnosarna hänger (bokstavligt talat:-)) i buskarna utanför kontoret hela dagarna. Som mest har vi sett fem stycken samtidigt. Rena linslusarna. De senaste dagarna har de parat sig till höger och vänster – snacka om ormgrop...
- Och vad har du för hudfärg, lille vän?
Sedan 13 år tillbaka är Sydafrika en demokrati. Efter många långa år under apartheidsystemet berömmer man sig nu med att alla har lika rättigheter och man kallar sig “a rainbow nation” Elva officiella språk och en regering som består av såväl zulus som vita, indier och xhosas. Samtidigt är hudfärg mer betydelsefullt än någonsin tidigare.
I vår besöksstatistik, som vi rapporterar varje månad, måste vi inte bara redogöra för hur många skolbarn som varit i parken och deras ålder, utan också – ja, ni gissade rätt – deras hudfärg. Det finns fyra kategorier: African, Coloured, Indian och White. När jag luskade lite i detta fenomen upptäckte jag att i en del parker så frågar man efter denna fördelning redan när gruppen bokar, medan man i andra parker nöjer sig med att ta sig en titt på besökarna och sedan fylla i hudfärgen själv. Vet inte vilket som är värst! Jag har valt att vara svenskt lagom och fördelar barnen jämt över – så en grupp på 36 barn är helt enkelt nio av varje i vår statistik. Jag kanske är helt fel ute, det kanske är viktigt med hudfärgen. När man frågar om varför vi måste fylla i uppgifterna om hudfärg mumlar de något om riktad marknadsföring, men jag undrar jag... I sådana fall borde vi dra igång en ruskig kampanj för att locka fler handikappade indier till parken – den posten vi ligger lägst på...
En annan sak är det här med kvotering.
Affirmative action, kvotering, är ju inget som är unikt för Sydafrika. Det har i omgångar använts lite överallt, hel- eller halvhjärtat. Även i Sverige är det ju populärt att skrika om kvotering av t.ex. kvinnor i vissa yrken. Hur som helst, här är kvotering blodigt allvar. Man kan till och med i vissa fall misstänka att man bara tittat på hudfärg och helt ignorerat utbildning, erfarenhet och referenser. Det går så långt att man till och med kvoterar in folk i landslagen. I cricketlandslaget t.ex. har man nu en viss procent svarta eller färgade spelare. Huruvida de är tillräckligt kvalificerade har jag personligen svårt att uttala mig om men folk som har koll på cricket säger att så inte är fallet, och att ett antal bättre spelare har fått stå tillbaka på grund av sin (vita) hudfärg.
I fredags drog VM i rugby igång, i Frankrike. Landslagscoachen Jake White (Ja, han heter verkligen så...) valde att vara färgblind istället för politiskt korrekt och plockade helt enkelt de bästa spelarna. Och det blev ett farligt hallå! Han hade i stort sett bara vita spelare, åh fy så hemskt! Att de färgade spelare som varit aktuella var skadade och därför inte kunde ställa upp bortsåg man fullständigt ifrån. Media grävde upp all möjlig smörja om White som de kunde, allt ifrån hans helvita lågstadieskola till statistik från åren som coach, och man försökte få honom att framstå som rasist. Han stod på sig och nu har “the Springboks” faktiskt en rimlig chans att ta hem titeln.
Med tanke på landets historia är det förståeligt att man gör allt man kan för att pusha de “previously disadvantaged” som det är politiskt korrekt att kalla dem, och det krävs en enorm insats innan man kan tala om ett jämlikt Sydafrika. Affirmative action, visst, det kan vara en del av den insatsen, men framför allt: utbildning, utbildning, utbildning! Nivån på utbildningen i de skolor jag jobbar med är chockerande! Jag skulle vilja påstå att även nivån på lärarnas utbildning är chockerande. Men det är stoff för ett helt eget inlägg så mer om detta senare.
Afrikas sydspets
Förra helgen tog jag lite extra ledigt och tog ut the Vanilla Monster på en liten road trip längs kusten. Första anhalten var Agulhas National Park som ligger på Afrikas sydligaste udde. Jenny, den andra svenska GVI volontären, har jobbat där den senaste månaden. Vi körde runt lite, tog en öl i solnedgången och sen var det den obligatoriska grillningen.
I den allmäna yran över att vara tillsammans med någon som kan dra i sig rö’tjut i samma takt som jag, blev det alldeles för mycket av den varan och fredagsmorgonen var seeeeg... I detta tillstånd var det något av en bedrift att klättra upp i fyren, sista biten på en stege, men ett måste när man är i Agulhas.
Resten av helgen tillbringade vi i Swellendam. Var ute och red i Langenberg Mountains och var till Bontebok National Park . Nationalparkshysterin kommer sig delvis av att vi fått s.k. wildcards, vilket gör att vi inte behöver betala entre till nationalparker och naturreservat. Så det ska utnyttjas till max...
Tjena alla
Det var ett tag sedan nu. Här har inte hänt sådär förtvivlat mycket, rätt tyst i parken nu på vintern.
Jag har äntligen fått byggt mina stackars väderstationer, med sex skolor av sju. Hm... det var rätt skoj att undervisa igen, men väldigt annorlunda mot ett svenskt klassrum.
Den första skolan jag var i, Woodlands, hade 30 elever i årskurs sju. Dessa 30 elever sitter så kopiöst hopträngda att de verkar vara mycket färre. Det är inte det att det inte finns plats i klassrummet, de bara är placerade tätt tätt ihop av någon underlig anledning. De flesta har skoluniform, de som har råd... Så alla som talar sig varma om hur skoluniform suddar ut klassgränser – så är icke fallet här. Snarare tvärtom; det blir ännu tydligare vilka som hankar sig fram under existensminimum.
Den undervisande rektorn, Shane, skulle vara med klassen hela dagen. Han drog efter nån halvtimma – hade väl viktigare saker för sig... Så jag var alltså på egen hand, 30 st trettonåringar med mycket begränsade kunskaper i engelska, och vi skulle bygga grejer – praktiskt - jobba med hammare och såg! Det kan ju få även den mest entusiastiske pedagog att överväga alternativa karriärer - kanske något inom postgirot?
En av grupperna hade som uppgift att konstruera en kompass på marken. För att ta ut norr tänkte jag använda en klocka. Av 30 ungar hade inte en kotte en vanlig klocka med visare. Inte heller i någon av skolans lokaler fanns det en sådan makapär, detta trots att både städtanter, trädgårdsjobbare och annat löst folk letade, eller åtminstone låtsades leta. Snart hade halva byn engagerats och rätt vad det var kom ett barn springandes med någons köksklocka. Det är ofta på det sättet som saker funkar här. Ingen hetsar upp sig och man löser det mesta med hjälp av grannar och vem som helst som råkar vara i närheten.
På samtliga skolor jag varit har lärarna en sak gemensamt; de ser till att ha rottingen nära till hands. Trodde inte det var sant! Att skolaga är förbjudet sedan många år tycks inte besvära någon och i synnerhet inte den lärare som viftade med sin rotting framför ögonen på mig och förklarade att det var en lärares främsta arbetsredskap. Jag trodde han skämtade och skrattade pliktskyldigast, varpå han tittade konstigt på mig och mumlade något om Schweitz...
( Switzerland – Sweden, same difference...)
Men seriöst så tänker jag ta upp det på nästa skolmöte, då jag ändå ska föreläsa. Ska ha ett litet “pep-talk” om vikten av att samarbeta lärare emellan och hur lärare och elever har samma mål, nämligen att eleverna ska uppnå målen i läroplanen. Efter mina rottingupplevelser tänker jag nu lägga tyngdpunkten på vikten av att skapa ett tryggt klimat i klassrummet. För allvarligt talat; dom kan ju inte hålla på och piska sina elever! Och kom inte dragandes med kulturella skillnader – bortsett från det rent etiskt felaktiga i att aga sina elever, så är det faktiskt förbjudet enligt sydafrikansk lag.
Det tar sig...
När jag kom tillbaks till Tsitsikamma efter trippen till Kgalagadi och Johannesburg visade det sig att jag missat en hel del. Skogsbrand minsann. Och vi snackar rejäl brasa. Eve och de andra i personalbyn blev evakuerade och fick bo i turiststugorna. The board walk – till Storms River Mouth, vår populäraste trail – brann ner helt och hållet. Spänning och dramatik. Notera att fotona är tagna från min trädgård!!! (Bredvid mitt hus, som bl a innehöll min flygbiljett hem...)
Road Trip
Har varit ledig igen och farit runt lite. Började med att flyga till Cape Town där jag hämtade en hyrbil. The Vanilla Monster i all ära, men en road trip av den här kalibern hade nog blivit för mycket för det gamla öket. Körde de ca 40 milen till
Namaqua National Park där Kristel huserar. Beundrade solnedgången över ödemarken.
Om ett par månader, efter vinterregnen, kommer hela parken att vara täckt av vita, gula och oranga blommor. Det hade regnat en del strax innan jag anlände och det var nätt och jämt att det gick att ta sig fram utan fyrhjulsdrift.
Dagen efter körde vi de dryga 6 milen till Springbok, närmsta stad, och handlade all mat innan vi drog vidare till Augrabies National Park och Rudolf. Vattenfallen är väl det parken är mest känd för. Beundrade solnedgången över flodravinen den här dagen.
Sista etappen, de 9 milen till Upington, sista staden innan öknen... och sen 25 mil rätt ut i ödemarken. De sista fyra milen på tvättbrädeväg, vilket fick koffertluckan att ge upp... (och var är silvertejpen när man behöver den?) Till slut körde vi av och tog åsnestigen som gick vid sidan av vägen, vilket var en klar förbättring. Solnedgång över röda sanddyner...
Vi sov i EEcentret (Environmental Education Centre) mitt ute i parken. Inga andra turister alltså och helt tyst – ja, förutom hyenornas ylande och ett och annat lejonrytande. Kallt som attan, 6 minusgrader en morgon, och det är givetvis den morgonen vi bestämmer oss för att gå upp och se soluppgången. Varmt på dagen, sådär 25 grader, men så fort solen går ner blir det kallt. Så det blev en hel del eldande, varm choklad med Amarula och sova med mössa och vantar på.
Kgalagadi har lite mer skojiga djur än Tsitsi...
Efter Kgalagadiäventyret åkte jag till Joburg i några dagar. Snacka om contrast. Från ödemark och tystnad till 9 miljoner människor och trafikkaos. Man man behöver allt både ock... Mer om storstaden senare.
Onödigheten i att planera...
Förra veckan var det World Environment Week. Hoppas att ni alla uppmärksammade den... Jasså, inte det? Har ju jobbat mer än en månad med mitt projekt för denna vecka – väderstationer med sju skolor. Har förberett ett maxat kompendium med material, lektionsplaneringar och experiment. För att inte tala om hur jag farit runt och införskaffat material till att bygga skiten – tomflaskor, sugrör, bambukäppar, tomma konservburkar, vinkorkar och medicinmåttskedar (!) Och vad händer? Värsta strejken sen 1994! Inte en skola är öppen! Nä, alla lärare är ute och härjar – för det är det man gör när man strejkar här. De står inte tyst och lugnt och strejkar inte – Nä, sång, dans och allmän uppsluppenhet. Man skulle ju kunna tycka att med tanke på att de inte får nån lön under strejkdagarna så skulle de vara lite mer surmulna... Sköterskor och polis strejkar också, hej och hå, så militären jobbar på sjukhusen. (fältskär???) Facket begär 12% och regeringen erbjuder 6, så åsikterna är rätt delade, kan man säga. 12% kan ju låta mycket, men med tanke på att en lärare tjänar en sådär 6000 i månaden så blir det ju ändå inte så mycket i reda slantar... Regeringen kunde visst tänka sig 6,5% (wow, liksom...) Vi får se vad som händer. Klart är i alla fall att jag får bygga väderstationer vid ett senare tillfälle.
Rastafari...
I lördags var vi och hälsade på rastafari-kollektivet i Khayalethu i Knysna. Cool man... Kollektivet, som består av 20 familjer, har ett naturprojekt tillsammans med SANParks. Bl a rensar de ut alla träd som inte hör hemma i Sydafrika, t e x Wattle Port Jackson från Australien som stjäl allt vatten. De har anlagt en vandringsled genom området som de jobbar i, Khayalethu River Trail, och vi traskade runt och lyssnade på Maxi och Juda... Vi hade med oss ett gäng lärare från våra lokala skolor. Några av dem hyste ett enormt intresse för vissa av plantorna i trädgården och gjorde upprepade försök att knycka en stickling här och där.
Khayalethu är ett township och delar av det är i stort sett bara skjul. Maxi var dock av åsikten att de var mycket lyckligt lottade som bodde just där. De har ju så mycket plats och “husen” är inte staplade tätt inpå varandra. Jo, hm, man har väl lite olika sätt att se på saker och ting... Fast, som det ligger högt upp på en kulle ovanför Knysna har dom en fantastisk utsikt. A shack with a view...
Djurliv i Krugerparken
Afrikansk vildhund. Första gången för mig. Dom är väldigt svårsedda...
“...du vill ha det dött, va...” “...okej, så vad gör vi då...?”
Min personliga favorit
Savannens supermodell – lång och dum...
Gissa djuret...
Djurliv i Tsitsikamma
Knysna Lourie – en käck liten pippi som brukar hålla till i min trädgård.
Dassie, eller Rock Hyrax. Ursöta! Och vi har massor av dem i parken. De brukar ligga och käka gräs i solen längs vägen. Gött liv!
Men snö, liksom...
Jotack, här gör man allt man kan för att undkomma den hemska vintern och flyr till sydligare breddgrader. Och vad händer? Värsta köldknäppen i mannaminne! Alla möjliga väderrekord slagna, både vad gäller minimitemperaturer och nederbörd. Det ligger snö på bergstopparna här alldeles bredvid och alla tycker det är fantastiskt och dillar lyriskt om Schweiz. Jag är inte imponerad! Jag vill ha värme! Enda trösten i eländet är att; kallare än så här blir det iallafall inte...
Tjena Alla
Är nu tillbaks på kontoret vid oceanen efter en veckas storstadsliv – bio, restauranger, rockfestival, trafikkaos – vad mer kan man begära. Var på en stor rockfestival hela fredagen. En massa sydafrikanska band, av vilka jag kan rekommendera Cassette, Evolved och The Parlatones. Dessutom spelade Hoobastank, Staind, 3 Doors Down ochEvanescence. Guns’n Roses skulle varit där men dök inte upp, så med jämna mellanrum roade sig publiken, och även de på scenen, med att skrika “fuck Axl”, och det var ju kul...
Saker som är bättre i Sverige:
Effektivitet – det som tar en halv dag hemma tar lätt en eller två veckor. Säger någon att nåt ska vara klart klockan två så måste du ha klart för dig att han mycket väl kan mena klockan två i morgon eller i övermorgon...(eller idag om ett år...)
Trafiksäkerhet – 276 personer strök med i trafikolyckor under påskhelgen. Det är ju helt groteskt. Folk kör som ägg! Och alla tycker att jag är idiot när jag använder bilbältet i baksätet! Vem är idiot egentligen? 276 på en helg – I rest my case!
Knäckebröd – Wasa Husman, kan nån ordna så att de börjar exportera till SA?
Saker som är bättre i Sydafrika:
Tanka – utan att behöva lyfta ett finger eller gå ur bilen. Dessutom tvättar de vindrutan, kollar oljan och fyller på luft i däcken. Och själv bara sitter man där – underbart! Och bensinen kostar mindre än 6 kr litern...
KFC – Kentucky Fried Chicken – bästa skräpmaten alla kategorier.
Vintern – 30 grader varmt! Det är ju helt okej för att vara vinter... (fast när det är kallt ute är det kallt även inomhus, så där blir ett poäng till för Sverige – centralvärme!!!)
Bloody Baboons
Har ju tidigare berättat om mina “husdjur” – det blir värre!
Första veckan jag var här tjatade alla om att jag måste hålla fönstren stängda eftersom ett babiangäng härjar i Petrusville. Dom är riktiga huliganer och fullständigt trashar hela stället om de tar sig in. Vi snackar “kasta ut tv’n genom fönstret”-nivå! Nåväl, jag har varit duktig och inte lämnat några fönster öppna när jag inte varit hemma. Men en dag begick jag ett riktigt nybörjarmisstag. Det var en söndag och babianerna hade hängt runt knutarna hela förmiddagen. Hade musik på och fönstren öppna, men jag var ju hemma, så de höll sig på avstånd. Bestämde mig för att ta en dusch... och lämnade fönstren öppna. – Bad idea!!! Mellan två låtar hörde jag flera dunsar och insåg att babianerna invaderat vardagsrummet. Vad göra? Fanns bara en sak att göra – Jag sprang rätt ut ur duschen – naken – och det skrämde minsann slag på dom. Dom var ut genom fönstret fortare än en höna bajjar. Förmodligen har dom inte hämtat sig från nakenchocken ännu, för dom har inte synts till sedan dess. Skadade för resten av livet, skulle jag tro.
Imorgon drar jag på en veckas semester till Joburg. Mer om detta senare.
Ha det bra.
Vardagslunk
Holiday programmet börjar gå mot sitt slut. Det har funkat bra, fast jag fick ställa in akvarellkursen på långfredagen för det regnade. Vädret suger just nu, blåsigt och regnigt – det går mot vinter. Så nu är det mest sitta inne och kura. Har börjat sticka en tröja. Fast havet är rätt häftigt när det, som nu, blåser sydliga (=iskalla!!!) vindar. 5 meter höga vågor précis utanför kontorsfönstret. Jodå, vi har ett larm ifall det kommer för nära...
På påskafton var jag lektant. Hade en skattjakt med 50 kids och en hel del av deras föräldrar. Dom var helt sanslöst tävlingsinriktade, i synnerhet föräldrarna, och sprang runt över campingen som galningar. Några t.o.m. skjutsade runt sina avkommor i bilen.
Har så smått börjat med mitt nästa projekt som är World Environmental Week i början av juni. Temat för i år är klimatförändringar (vilken chock!) så jag tänkte bygga väderstationer med de lokala skolkidsen. Det hade ju underlättat att vara NO-lärare, men samtidigt är det oerhört lyxigt att ha två månader på sig för att planera en dags lektioner. Hemma måste vi ju oftast slänga ihop ett tema på en eftermiddag...
TreeTopTour
Förra helgen var Kristel och hälsade på. Den stackarn har hamnat i Namaqua National Park som ligger långt bort från allt annat, uppe på västkusten. Dessutom är det bara hon och två studenter som bor i parken så snacka om ödsligt... Alltså var hon desperat efter action och hoppade de 216 metrarna från Bloukrans Bridge – världens högsta bungy jump. Själv är jag ju inte galen på det sättet, utan nöjde mig med att klättra på bron. Fantastisk utsikt, men tyvärr fick man inte ta med några lösa föremål – därför inga foton. Vi gjorde Tree Top Sliding, vilket var mer på en lagom nivå. Här är lite bilder från det äventyret.
Cape Town
Var i Cape Town förrförra helgen och hälsade på de gamla Israelkompisarna, ja i alla fall två av dem. Skönt med lite storstadsliv, shoppingcentra, fik, och restauranger. Gled runt och var turist – promenad på stranden och sedan en Campari Orange med utsikt över Table Mountain
Sedan lite shoppingterapi på Canal Walk, ett enormt shoppingkomplex i Milnerton, norr om city. Nu är det ju så att volontärarbete är en finansiell katastrof, så det blev mest fönstershopping. Graeme hade en annan svensk kompis på besök och han brukar skämta om att alla i Sverige måste känna varandra eftersom vi bara är nio miljoner. Och faktiskt – hans andra svenske vän och jag gick på gymnasiet ihop. Sanslöst.
Vi körde en bit upp längs västkusten från Cape Town till ett ställe som hette Yzerfontain. Från början en liten fiskeby, men numera värsta sommarstuge (läs palats, slott) stället. Hela västkusten ända upp till är i princip en enda lång strand med enorma sanddyner. I Yzerfontain hade man nu då byggt direkt på dynerna. Har ju visserligen bara varit i nationalparken ett par månader men faktiskt redan blivit lite av en “naturnisse” så helst hade man ju sett att sanddynerna fått förbli obebyggda. Graeme ringde för skoj skull till mäklaren till ett av husen som var till salu – 5 miljoner. Det var ju ändå inte så märkvärdigt dyrt. Fast så länge chefens skrivbord är torrt så blir det nog ingen villa i miljonklassen...
Och så en bild på transportmedlet: Toyota Corolla modell 83:
Har ju kallat bilen för beige, men vid en närmare titt i registreringspapprena visade det sig att bilens färg är vanilj – så numera går den under namnet:
The Vanilla Monster.
Lite mer bilder
Solnedgången från utsiktsplatsen
Längs en av hikerna – Lourie Trail
Ytterligare en bilhistoria
Körde ju de 10 milen till Knysna igår. Och jodå, bilen gick riktigt bra, ja nyckeln har en tendens att hoppa ur i tvära vänstersvängar, men annars har jag inga klagomål. Det som hände sedan kan ju faktiskt inte bilen klandras för... Det började regna rätt rejält på vägen till Knysna och som den ansvarsfulla trafikant man är, satte jag på lyset. Ja, ni anar ju vad som komma skall... Bilen är från 83! Inte finns det nån käck liten signal som talar om att lyset fortfarande är på när ärkepuckot Madelen kliver ur bilen. Tillbringade dagen i trevligt sällskap. Vi käkade ostron (!) och tittade på vattenpolo – ytterligare en udda sport till listan (världscupen i cricket är på TV hela dagarna) När jag sen skulle köra hem var batteriet givetvis stendött! Hur korkad kan man va’? (svara inte på det!) Som tur var hade målvakten i pololaget startkablar och efter att ha fått erkänna att “jo, jag är faktiskt blond under toningen och slingorna” kunde jag ta mig hem. Och jag kan meddela att bilen numera startar på egen hand och står parkerad utanför mitt hus med lyset avstängt.
Ormskoj
Fredag eftermiddag! Har tillbringat större delen av dagen med att lägga in besöksstatistik från förra året – gäsp! Imorgon ska jag åka till Knysna, 9 mil bort, och träffa Michelle, en av Israelkompisarna Cape Town. Hennes man är i Knysna och spelar vattenpolo. Vi hoppas att bilen håller hela vägen...
Det var någon jag diskuterade träning med innan jag åkte vill jag minnas. Har ju mest blivit promenerande än så länge och en och annan joggingtur. Men nu har vi lyckats snoka reda på ett gym i närheten, på “Boskor”, skogsbolaget som ligger en halvmil bort. Det kan vara så att det bara är till för deras anställda så nu håller vi på och överlägger om hur vi ska lyckas nästla oss in där, lite diskret... Enligt killen som äger ett av back-packer-ställena i Storms River så ska där finnas inte bara en 25 m bassäng (yes!)utan också en squash-hall.
Vad gäller råttaset så har han kolat. :-) Fast nu är där en ny. Mycket gift blir det... Såg en katt utanför köksfönstret i morse. Det vore ju en ide...Det är visserligen förbjudet med husdjur i nationalparken (Råttor däremot verkar vara ok?!?) men who cares? Lagar och regler i det här landet verkar vara mer av karaktären “generella riktlinjer” så ett kattskrälle ska jag nog lyckas komma undan med.
Har kommit riktigt långt med planeringen av “holiday programme” och bokat in både snorkling, föreläsning om stjärnhimlen och, förstås en ormkväll. Måste dock ansöka om “ormtillstånd” för att få lov att ta in killen från ormparken och hans ‘friends’ (Det låter väl kul, systrarna?) För er som inte har tillfälle att komma förbi i april, så blir det en favorit i repris i september.
Foton
Här är mitt lilla hus, numera råttfritt. Har däremot kört ut två skorpioner de senaste dagarna. Man har ju snart hela näringskedjan... Skorpionerna här är dock inte giftiga, men de bits ändå har jag hört.
Okej, här är uniformen... framför utsikten från kontoret
Den ofrivillige hyresvärden
När jag kom till Tsitsikamma för snart tre veckor sedan fick jag som sagt mitt alldeles egna hus. Jag fick besked att jag skulle slippa dela bostad. Så ni kan förstå min förvåning när Larry flyttade in. Dagen han anlände fick jag bara en hastig skymt av honom, och jag var osäker på om det ens var en ”han”. Men efter ett par dagar började han visa upp typiskt manliga drag genom att: - inte synas till på dagarna, men springa omkring som en galning hela nätterna och föra oväsen, - lämna sin skit överallt, - göra upprepade försök att ta sig ner i min säng och på nekande dra sig tillbaka till köket och ställa till med högljudda scener. Detta hade jag väl kunnat lära mig leva med, men en natt drog Larry dit en av sina kompisar – Ronald – och där gick ändå gränsen! Ronald skulle visa sig vara ett mycket större bekymmer än Larry. Jag menar, Larry åt ju i alla fall spindlarna, och jag hade så smått börjat vänja mig vid att höra tassandet av hans bruna ödlefötter på heltäckningsmattan. Men Ronald the Rat! Huset är inte stort nog för oss båda! Det är han eller jag! Så de senaste nätterna har jag legat i bakhåll med diverse råttfångarattiraljer, men han är listig, aset. Därtill hör att han konsumerat en imponerande mängd råttgift – och vi snackar ett antal dödskallar på paketet – och han lever fortfarande! Det är ett mirakel! Själv är jag lite lätt skeptisk till giftalternativet och hade helst handgripligen fångat och dränkt gnagaren. Vänninan dränkte ju sin undulat och det verkar ju ha fungerat. Man vill ju liksom att det ska bli ordentligt gjort. En natt fick jag manövrerat in honom i gästrummet och stängde in honom där medan jag funderade över nästa drag. Det gick bra ett tag, men i väntan på Philip – min giftlangare – åt sig aset igenom dörren! Han är ju ondskan själv. Efter det har det varit krig – nu skyr jag inga medel!
Bilköp och Bilverkstad...
Köpte bil igår. En Toyota Corolla årsmodell 83! Den är fruktansvärt ful, men tydligen pålitlig... Vi får väl se. Körde tillbaks från Port Elisabeth i värsta stormen. Har aldrig sett så mycket regn, och så blåste det typ orkan. Kröp fram i 40 på motorvägen och ett tag var vi tvugna att stanna – och det var inte ens jag, som ju kan vara lite av en chicken som passagerare, som tyckte vi skulle stanna. Otur var ju att ovädret började precis när vi lämnade PE och hade 17 mil framför oss. Det var en lååång resa! Men bilen höll hela vägen - typ. Ja, vi stannade och tankade ungefär halvvägs och när vi skulle starta igen var aset stendött! Det var ju knappt sant!!! Så det var till att putta igång den och sen parkera i nerförsbacke. Dock – en stor fördel med att bo i en nationalpark av den här storleken är att man har tillgång till en bilverkstad. Det visade sig vara enkelt åtgärdat – kortslutning i ett relä. Inte konstigt med tanke på allt vatten vi plöjde igenom igår. Betalning för fixande av relät? – En chokladkaka!
Här är jag igen!!!
Jo, det tog ett tag att få internet access. Saker och ting har en förmåga att inte bli av i det här landet...
Är nu på plats i Tsitsikamma äntligen. Här är nästan onödigt vackert. Har 180 graders havsutsikt, och vi snackar Indiska Oceanen..., från mitt kontor, så frågan är om jag kommer att få något jobb gjort överhuvudtaget.
De två veckorna i Kruger var helt suveräna. Lärde mig massor, bl a att identifiera träd och fåglar, hantera ormbett, och övriga första hjälpen tricks. Höjdpunkterna var att gå på bushwalks i parken och så reptilkursen. På en av promenaderna tidigt en morgon hittade vi en noshörning – jättenära! Vi gömde oss i ett buskage, som enligt min åsikt var löjligt litet i förhållande till besten det skulle skydda oss från, men det var coolt att vara så nära, och på marken.
Vi gjorde också ett skolbesök och hade en heldag om det sydafrikanska skolsystemet och den nya läroplanen. – Kollegor, kan ni kolla med chefen om jag kan ha det till godo som fortbildning?
Efter utbildningen började jag mitt nya jobb med att ta några dagar ledigt:-) och hälsade på kompisar i Johannesburg. Mycket trevligt. Var med på ett bröllop bl.a, och så förstås de obligatoriska grillpartajen – braai.
Anlände till Tsitsikamma sent förra söndagen. Fick ett alldeles eget litet hus, vilket var mer än jag räknat med. Ruskigt skönt att slippa dela. Personalbyn, Petrusville, består av ett 20-tal hus, men en del står nog tomma. Det ligger på en höjd ovanför kontoret och hade det inte vart för några retliga träd hade utsikten varit fantastisk. Så såvida inte svågrarna kan komma förbi med röjsågen får jag nöja mig med att bara lyssna till vågornas brus från min veranda.
Har så smått börjat komma in i jobbet. Skolbokningssystemet blir mitt första projekt. Det är helt ofantligt rörigt! Och alla verkar betrakta e-mail som en suspekt form av kommunikation så allt sker via fax. FAX!!! Men hallå, eller!?! Så jag kan stolt meddela min forna klassföreståndarkollega att jag nu jobbar för att vi ska lägga ut bokningarna på hemsidan och sköta allt elektroniskt.
När bokningssystemet är ur världen kan jag börja med de ”riktiga” projekten. Jag kommer bl a att jobba med att utveckla de guidade hikerna. Just nu är det mest bara berättande. Tanken är att de ska innehålla mer aktiviteter så att kidsen lär sig mer – och utforma aktiviteterna efter läroplanen. Olika inlärningsstilar alltså på programmet – känns som jag kan tillföra en del...:-)
Sen ska jag planera holiday programmet, det första nu i början på april. Aktiviteter som semesterfolket kan delta i, tex fågelskådning, snorkling och skattjakter och sånt. Så jag ska komma på, planera och boka. Dock inte genomföra så mycket själv, vilket är tur. Jag är ju inte direkt rätt person fär att ta ut 20 pers på snorkeltur:-8 Häromdagen dristade jag mig till ett dopp i havet. Gick i till knäna och slogs direkt om kull av en superjättevåg. Hamnade på stranden, kippandes efter andan och med sand överallt. Okej, vågen kanske inte var så enorm, men iallafall medelstor. Ja, ja, den var förmodligen löjligt liten, men i alla fall... Ska kolla tidvattnet i fortsättningen.
Nähä, sitta här klockan 17 en fredag. Det går inte an.
Hoppas allt är väl med er alla hemma.
Krugerparken
Har nu tillbringat en vecka i Afrika. Tjoho! Efter det foersta dygnet i Joburg bar det av till Krugerparken. Foerelasningar om SANParks historia blandat med badande i poolen. En av foerelasningarna var faktiskt i poolen. Helt ok... De senaste dagarna har vi tillbringat i en bushcamp. I morse gjorde vi en 4 timmar laang bushwalk och saag bl a noshoerning - jattenara!!! Har faatt en ruskigt ful uniform - bild kommer ev. senare (mycket ev...) Bushcampen ar ok, lite mycket ormar bara... Det galler att haalla taltet stangt. Hon jag delar talt med, en belgiskt tjej, hade lamnat det lite oppet igaar - inte bra! aegnade en halvtimma aat att leta igenom precis allting. Imorgon aer det dags foer reptilkursen, saa det aer ju passande...
Det aer aendaa skoent att inte ha naagra tyskalektioner idag...
Vi hoers! Ciao
Nu drar jag
Ok - lägenheten är kliniskt ren. Jag har packat, och packat om tre gånger. Inte klokt vad mycket man kan få ned i ett gitarrfodral. Fick tips av en kollega att packa saker inuti gitarren, men la ner det efter att ha haft flashbacks till när man rånade syrrans spargris och satt och fepplade med en kniv för att få ut de ynka enkronor som fanns där...
Tack för alla glada tillrop och önskningar om trevlig resa.
Vi hörs
African Adventure part V
Det börjar dra ihop sig. På tisdag flyr jag den vedervärdiga västkustvintern och drar till den afrikanska solen. Den här gången stannar jag ett år är det tänkt - det får ju va lite lönt när en ska åka så långt...
För er som inte har koll på allt jag gör - och det kan ju va rätt många - så har jag fått en praktikplats hos SANParks - South African National Parks. Kommer att jobba med skolprojekt som går ut på att göra kidsen intresseade av djur och naturvård, ekoturism och lite annat smått och gott. De första två veckorna tillbringas i Krügerparken med utbildning. Fick schemat idag. Varje dag startar med gamedrive i parken - inte tråkigt alls! Fyra dagars bush camp och en reptilkurs väntar också. Därefter har jag blivit placerad i Tsitsikamma som ligger längst söderut längs kusten, 20 mil väster om Port Elisabeth. Kolla in på www.sanparks.org
Idag är sista dan på jobbet - inte fel, det heller... Ska sen ägna helgen åt att vara bröllopsgäst, fika med kompisar och däremellan tokstäda lägenheten. Inte klokt vad mycket skit det ligger i hörnen. Städade bakom spisen igår och det som fanns där ska vi bara inte tala om...
En liten bit av kusten i Tsitsikamma
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)